Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Regnbåge över Damaskus. Bild: Hassan Ammar

Asplund skriver bäst om sig själv

Maria Ramnehill har läst Fredrik Apollo Asplunds självbiografi. Det är en ojämn men fascinerade berättelse, menar hon.

Självbiografi

Fredrik Apollo Asplund

Fröding dansade aldrig på bögklubb i Damaskus

Norstedts

Dansaren, journalisten, sångaren, med mera Fredrik Apollo Asplunds självbiografi Fröding dansade aldrig på bögklubb i Damaskus är baserad på hans föreställning Det här är min historia från 2016. Det är en berättelse om skam och stolthet, mobbning och övergrepp. Men det är också en berättelse om att dansa sig lycklig, oavsett hur livet utanför dansgolvet ter sig.

Livet och Asplunds berättelse börjar när han blir upptäckt som balett-talang. Tolv år gammal flyttar arbetarsonen ensam från Värmlands skogar till Stockholm för att få gå på Kungliga Svenska Balettskolan. Där upptäcker han klass och homofobi när det är medelklassens balettkillar som mobbar.

Han drivs hela tiden av en längtan att Bli Någon, drömmar han fått av Madonna, Fame och Flashdance, och även om saker aldrig riktigt blir som han tänkt sig verkar han ha en osviklig förmåga att hamna i centrum och träffa precis rätt människor, oavsett var han befinner sig. Samtidigt är han hela tiden lite utanför. Med små medel skildras utanförskapet, som när Tobias är den enda andra killen på balettskolan med Adidasshorts och T-shirt istället för blå trikåer och vitt linne.

Skildringen är episodisk, med längre nedslag på balettskolan i Stockholm, på houseklubbarna och gayscenen i New York och Damaskus något år innan det syriska inbördeskriget. Livet som dansare med Leila K, housesångare med Vito Ingrosso och livskrisen som trettioårig singel i Paris flimrar förbi och plötsligt är han i Damaskus.

Vissa detaljer är nästan för perfekta, som att han sjutton år gammal i New York gör sin första entré på dansgolvet till Junior Vasquez gayanthem Work That Pussy.

Men det episodiska skapar en berättelse som inte riktigt hänger ihop. På balettskolan och i New York är Fröding dansade aldrig … en självbiografisk skildring av uppväxt, övergrepp, skam och komma-ut-process i svenskt åttio och amerikanskt nittiotal. Men tiden i New York blir också en fantastisk skildring av en period då gayvärlden försökte drömma och dansa sig bort från aidskrisen genom att festa på houseklubbarna. Legendariska namn som Junior Vasquez, Larry Levan, Lady Miss Kier, RuPaul och Amanda Lepore dansar förbi.

I Damaskus tappar däremot Asplund i närvaro när fokus skiftar från hans liv till hans vänner. Visst är det en viktig berättelse om hur klass, kön och sexualitet påverkar och begränsar människornas liv. Mahmoud som inte vill ha rättigheter, för så länge han har råd med mutor och inte gör politik av sexualitet bryr sig polisen inte om gayklubbarna. Samira som förklarar att det är flatorna som kommer att förändra Syrien, eftersom de aldrig kommer ha rike Mahmouds privilegie att få knulla i fred.

Omslag till Fröding dansade aldrig på bögklubb i Damaskus av Fredrik Apollo Asplund..

Men det känns inte lika angeläget, och kanske är det för att det inte är Asplund själv som står på spel. I skildringen av balettskolan och tiden i New York befinner han sig mitt i berättelsen snarare än i dess periferi, och nervositeten, glädjen, ilskan känns mellan raderna.

Fröding dansade aldrig... rör sig mellan självbiografi, autofiktion och resereportage och det gör boken till en fascinerande men ojämn berättelse.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.