Göran Johansson har i GP 25 mars sagt sig inte vara främmande för bostäder i rådhuset när tingsrätten flyttar till ett nytt rättscentrum vid polishuset. Man får väl anta att det var ett skämt tänkt att skrämma arkitekter. Rådhuset med dess viktigaste interiörer är ändå byggnadsminnesskyddat.
Uppgiften är svår nog även om man tar för givet att Gunnar Asplunds rådhustillbyggnad vid Gustav Adolfs torg ska förbli ett publikt tillgängligt rum. Att byggnader förändrar användning är oundvikligt. Det ställer frågor om hur långt man kan gå i något som inte är ett musealt bevarande. Svårigheten är att en så utstuderat genomarbetad byggnad som rådhustillbyggnaden är meningsfylld i nästan varje detalj, också i det som samtiden såg som ett misslyckande. En svårlöst knut blir sessionssalarna med sin domstolsinredning. De fungerar som akademiska lärosalar, men vad annars?
Rådhustillbyggnaden är en av de få ständigt publicerade svenska byggnaderna. Förra året kom en japansk bok om Asplunds samlade verk där den har sin givna plats. I Peter Blundell Jones nyutkomna Asplundmonografi ägnas den ett eget kapitel. I Göteborg finns ingen annan byggnad som har en sådan plats på världskartan. Och det ska mycket mer till än fyra höghus på Heden för att hamna där.
I Stockholm är tillbyggnaden till Asplunds stadsbibliotek en fråga som får stor uppmärksamhet och en internationell tävling i sommar. Om Göteborg misslyckas med den känsliga processen att byta användning av rådhuset skulle man hamna på en vandalernas världskarta där det inte är gott för den viktiga besöksnäringen att vara. Den nye Herostratos, någon?
Claes Caldenby
