Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
Stilbild ur filmen "Cabaret" från 1972 som bygger på författaren Christopher Isherwoods roman "Farväl till Berlin" där han skildrar den liberala tiden i Weimarrepubliken innan nazisterna tog makten. Isherwood besökte också sexualforskningsinstitutet som drevs av Magnus Hirschfeld. Bild: TT

Arvet efter Weimarrepubliken del 1

I år är det hundra år sedan Weimarrepubliken grundades och Magnus Hirschfeld öppnade sitt kända institut för sexualforskning i Berlin. Sanna Samuelsson påminns av institutets korta men viktiga historia om att hbtq-rörelsens framväxt aldrig har varit linjär.

Arvet efter Weimarrepubliken. Den 11 augusti 1919 grundades Weimarrepubliken, en parlamentarisk demokrati i dåvarande tyska riket som fick sitt slut vid Adolf Hitlers maktövertagande 1933. I en serie om tre delar undersöker GP:s kritiker arvet efter Weimarrepubliken.

På trottoaren utanför Haus der Kulturen der Welt i Berlin finns de snubbelstenar som minner om förintelsen med sina ”Hier wohnte…”. Här bodde Recha Tobias, mördad 1942 i Theresienstadt. Här bodde Karl Giese, som tog sitt liv 1938. Det är läkaren och sexologen Magnus Hirschfelds syster och hans långvariga partner.

LÄS MER: Det brända tiotalet

Jag är där för att besöka en konferens om queera arkiv med temat ”Queering memory”. Men på denna plats behöver minnet knappast ”queeras”. Här låg Hirschfelds Institut für Sexualwissenschaft, det första institutet för sexualitetsforskning. Här myntades ord som transvestit, en term som då beskrev både transpersoner och transvestiter. Här utfärdades särskilda ”pass” som de kunde visa för polisen när de blev arresterade för att de hade det “andra” könets kläder på sig. Här utfördes även de första könsbekräftande operationerna.

Odaterat fotografi av Magnus Hirschfeld.. Bild: AP

Institutet öppnade 1919, samma år som Weimarrepubliken grundades. Det var inte bara en viktig plats för produktionen av kunskap kring vad vi idag kallar hbtq-personer, utan även en internationell mötesplats för många av dem som besökte Berlin. Vissa bodde där under en period, som författaren Christopher Isherwood och Lili Elbe, transkvinnan som om 2015 inspirerade filmen ”The Danish girl”.

Det fanns flera svenska kopplingar till institutet.

1933 stängdes institutet ner. Stora delar av arkivet och boksamlingen brändes av nazisterna. Institutet var ett tidigt mål för deras terroriserande gatuverksamhet i Berlin. Liksom Hirschfeld personligen, homosexuell, jude och socialist som han var.

Det fanns flera svenska kopplingar till institutet. När redaktören och författaren Victor Hugo Wickström 1907 skrev sin uppsats ”Det tredje könet”, till försvar för homosexuellas rättigheter, stod han i kontakt med Hirschfeld. Även homoaktivisten och järnbruksarbetaren Eric Thorsell, vars liv har beskrivits i boken ”En homosexuell arbetares memoarer”, besökte institutet. Thorsell höll på 1930-talet den första föreläsningen i Sverige om homosexualitet med titeln ”Är de homosexuella rättslösa eller förbrytare?”. Han försökte även starta en organisation för homosexuella, likt de han sett i Berlin, men misslyckades. Klimatet i Sverige var för repressivt.

I Berlin däremot, just där och då – på 1920- och början av 30-talet, var det andra bullar. Här kampanjade Hirschfeld och hans organisation Wissenschaftlich-humanitäres Komitee, vetenskapliga humanitära kommittén, mot paragraf 175, lagstiftningen som förbjöd manlig homosexualitet. Här fanns också organisationen Bund für Menschenrecht, som kan översättas till Förbundet för mänskliga rättigheter. Den startades 1923 och ska haft 48 000 medlemmar. Den leddes av Friedrich Radszuweit, en affärsman som startade förlag och gav ut tidningar för homosexuella män, transpersoner, och lesbiska. Die Freundin, deras lesbiska tidning, gavs ut mellan åren 1924 och 1933. Den trycktes i tiotusen ex och innehöll politiska texter av lesbiska profiler, annonser för mötesplatser och kontaktannonser och debattartiklar vars ämnen fortfarande är aktuella, som det om fest eller politik borde vara viktigast. (En rubrik ska ha varit, översatt från tyska, ”Gå inte ut och roa dig medan tusen av våra systrar sörjer sina liv i glåmig förtvivlan”.)

Weimarrepubliken blev på olika vis en plats för stor kunskapsproduktion kring homo- och transsexualitet. Och den kunskapen lever vidare än i dag, liksom de konflikter som redan då utkristalliserade sig mellan olika falanger. Varken då eller nu är vi en homogen grupp med identiska politiska intressen. Bund für Menschenrechts tidningar skiljde sig från Hirschfeldts syn på sexualitet som något som bäst beskrivs av läkare och experter. Det är en fråga om kunskapssyn: Vem ska tala för och om oss? Även det en diskussion som fortfarande är högst aktuell, när många queerpersoner ifrågasätter läkares och psykologers dominans inom detta fält.

De som beskriver Weimarrepubliken som ett paradis för homosexuella överdriver.

Radszuweit var, i motsats till Hirschfeld, en kappvändare och intog senare pro-fascistiska och antisemitiska ståndpunkter. I början av naziperioden verkar Radszuweit ha trott att nazisterna var neutralt inställda, kanske på grund av några kända homosexuella som fanns högt upp i partiets strukturer, som Ernst Röhm, chefen för SA. Men Röhm blev avrättad 1934. Året därpå infördes en ny lag där enbart en misstanke om homosexualitet var grund för att bli häktad. Efter det började koncentrationslägren fyllas inte bara av politiska fångar, utan även av judar, homosexuella och andra grupper. Även lesbiska skickades till lägren under paraplybenämningen ”asocialt beteende”. Radszuweit dog innan allt detta hände och missade därmed hur historien utvecklades, även om man kan tycka att han borde ha anat det.

De som beskriver Weimarrepubliken som ett paradis för homosexuella överdriver. För även om censuren lättade och den repressiva lagstiftningen till en början inte implementerades så fanns den kvar och skärptes sedermera. Det innebär att queerkulturen blomstrade trots bristen på rättigheter, trots politiskt kaos och ekonomisk kris under mellankrigstiden.

Öden som Hirschfeld och Radszuweit visar på osäkerheten i historien. Hur en rörelse, eller rörelser, kan vinna mark och sedan förlora den.

Tidens utveckling och dess många paralleller och kontraster är, som många konstaterat, omöjliga att förstå eller greppa. Som Isherwood skriver i slutet av sin Weimarskildring "Farväl till Berlin”: ”Nej. Inte ens nu kan jag riktigt tro att något av allt detta verkligen har hänt…”. Öden som Hirschfeld och Radszuweit visar på osäkerheten i historien. Hur en rörelse, eller rörelser, kan vinna mark och sedan förlora den. Eller ta den för givet och skapa oheliga allianser.

LÄS MER: Det heterosexuella Göteborg

Vi måste känna vår historia, vår icke-linjära, parallella, fruktansvärda historia, där saker händer samtidigt och motsägelsefullt. För det som skiljer dagens hbtq-rörelser från Weimartidens är att vi har tillgång till just historien, allt det som hände dem som levde då. Och vi får aldrig glömma.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.