Arkitekterna verkar tro att hus är tvådimensionella

Dagens monotona kontorslandskap ser ut som tv-shop-skräp. En produkt av ett instängt och otillåtande arkitekturklimat. Det menar Mark Isitt.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS
|

Senaste veckan har jag rest från Stockholm till Göteborg till Lindesberg till Uppsala till Gällivare tillbaka till Stockholm genom ett prisma av speglande kontorsfasader pyntade med mönster i grälla färger vars simpla syfte är att lura oss att inte se monotonin, den repetitiva fönstersättningen, de staplade betongelementen; arkitekternas oförmåga att skulptera fram en intressant gestalt.

Det är arkitektur som grafisk form. Tvådimensionell. Med den skillnaden att arkitekter inte är grafiska formgivare, mönstren är kaos, pixelpunk, de isblanka fasaderna ser ut som trasiga mobilskärmar.

Betyder historien ingenting? Betyder framtiden ingenting? Betyder endast jaget någonting?

Sådan ter sig den nya svenska ”arkitekturen”. Gör du en Eriksgata kommer det vara ditt bestående intryck. Konserverad gröt inslagen i cellofan. En estetik så TV-shop att det är ofattbart hur ett land med vårt arkitektoniska arv kan acceptera skräpet. Betyder historien ingenting? Betyder framtiden ingenting? Betyder endast jaget någonting?

ANNONS

Globen. Jag blir lycklig när jag ser den i fonden på Götgatan. Den behöver inga mönster, den kommunicerar genom sin form. Precis som den bästa arkitekturen, om det så är Carlstens fästning eller Feskekôrka eller Masthuggskyrkan eller Hisingsbron. Form och funktion i harmoni istället för funktion utan form i total disharmoni. Ändå belönades aldrig Globen med ett Kasper Salin-pris. Invigningsåret 1989 gick plaketten till en serie krematoriekapell på en kyrkogård i Linköping. Ett val som säger det mesta om den fälla arkitektkåren så lätt faller i: spektakulärt = vulgärt. Förra året premierades till exempel Kulturhusets knappt synliga renovering istället för Norra tornens kaktustaggiga bostadsrättsstaplar. Och 2018 belönades en liten betongvilla istället för Nationalmuseums genomgripande restaurering. Och 1998 – det kanske mest cyniska exemplet – iögonfallande Moderna museet förlorade till blygsamma ArkDes, trots att volymerna rimligen borde bedömas som en helhet, som en komposition, ritade som de är av samma arkitekt vid samma tillfälle för samma plats.

Som att hylla Benny utan att nämna Björn.

(Kom Rafael Moneo någonsin till prisutdelningen förresten? Hoppas han vägrade.)

Sämre grogrund för den kreativitet som svensk arkitektur så uppenbart behöver är svår att föreställa sig.

Sådana val – ”förfinade”, skulle säkert ledamöterna påstå – säger mer om juryns hävdelsebehov än om kvaliteten på objekten, tänker jag. Och de uppmuntrar definitivt inte till det tillåtande arkitekturklimat jag efterlyser. Vore kåren villig att belöna aktörer med verklig formvilja – som djärva Svante Berg, Lasse Vretblad och Esbjörn Adamsson på Berg arkitektkontor, arkitekterna bakom Globen – skulle man försvåra för de där infantila kontorskomplexen, de nödtorftigt pyntade glaslådorna som så kallade ”fastighetsutvecklare” förorenar var och varannan infart till var och varannan svensk stad med. Då skulle man trotsa den ängslighet som kommit att förgifta arkitektyrket. Sämre grogrund för den kreativitet som svensk arkitektur så uppenbart behöver är svår att föreställa sig.

ANNONS

Läs mer av Mark Isitt:

LÄS MER:Hur ska alla dessa kontor hyras ut?

LÄS MER:Svenska arkitekter är sämst i Norden

LÄS MER:Marstrand kan inte bara vara för sommargäster

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS