Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Mark Isitt

Arkitekterna måste prata öppet om skönhet

Mark Isitt: "Det är en tystnadskultur som rått i 50 år."

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Skönhet.

Hur ofta tror ni det ordet yttras på ett arkitektkontor?

Hur ofta tror ni Ulla Antonsson och Rickard Stark och Magnus Månsson och Peter Erséus och Pereric Persson och Per Bornstein och Mattias Lind och Gert Wingårdh och … var sjutton är kvinnorna i Göteborgsarkitekturen?!? … svärmar om vikten av vackra, värdiga och variationsrika byggnader och stadsmiljöer?

Ofta, är min gissning.

Så ofta de överhuvudtaget kan.

För vore det inte för möjligheten att uttrycka sig och beröra skulle de knappast ens övervägt arkitektyrket.

Däremot betvivlar jag att stadens byggherrar gör detsamma, förespråkar större detaljomsorg, ädlare material, långsammare byggtakt, mer innovativa lösningar. Och eftersom byggherren och entreprenören ofta är en och samma blir det två mot en, arkitektens konstnärliga argument biter sällan. ”Föreställ dig byggnaden som en fullriggare, med ett tak utformat som svällande segel, skimrande som snäckskal mot azuren…” Inte en chans att Jørn Utzons operahus i Sydney skulle realiserats om teknokratiska Skanska och Peab varit ansvariga.

LÄS MER: "I Borås är mästerverk möjliga"

Därmed inte sagt att arkitekterna är fria från skuld. Runtomkring oss staplas prefabelementen på hög, sammanfogade med kladdiga gummifogar, banalt som ett Farbror Frej-pyssel, simsalabus, så har vi byggt oss ett hus. Ändå protesterar arkitekterna sällan. De klättrar ogärna upp på barrikaderna. Och detta trots att de är utbildade i ämnet och bättre än någon kan förklara de svårmätbara kvaliteter som arkitekturen adderar.

Varför?

Är det för att man fruktar byggherrarnas reaktion? Är självförtroendet fortfarande stukat av föraktet mot miljonprogrammet? Tycker man kanske att dagstidningarnas arkitekturkritiker håller ställningarna? Eller ogillar man helt enkelt barrikader?

Det är en tystnadskultur som nu rått i över 50 år. Arkitekten Hans Asplund, son till självaste Gunnar, ifrågasatte den redan 1980 i sin Farväl till funktionalismen! (med ett sönderrivet foto av Hammarkullen på omslaget):

”Att ledande arkitekter inte angripit funktionalismen kan bero på att de fortfarande uppriktigt tror på dess idéer; men lika vanligt torde vara att de inte vågar såga av den gren de sitter på av det träd de själva planterat.”

LÄS MER: Får den här krönikan handla om Skanstorget?

Konsekvensen av denna strutsstrategi ser vi i dag. Sociala medier är fulla av frustrerade aktionsgrupper och mest högljudda är Arkitekturupproret, på bara två år har det retrovurmande nätverket vuxit till 35 000 medlemmar och i förra veckan utsåg man söndersanerade Borlänge till Sveriges fulaste stad och inom kort ämnar man peka ut Sveriges fulaste nybygge och allt är förstås vansinnigt onyanserat och dogmatiskt, fyrkantigt är felfelfel!, men det är en debatt som är nödvändig att ta.

De där sångerna till skönhetens lov som arkitekterna stämmer upp i på kontoren, det är hög tid att sprida dem över landet, ut över alla funkistaken och betongskarvarna.