Arbetsplatsen som är en dödsfälla

I Sju dagar i maj berättas hur byggjobbare förbrukas på en marknad präglad av profitjakt. En förnyelse av en sorts arbetarrörelsetradition skriver Lisa Ahlqvist.

ANNONS
|

Tragiken hör till, blir en del av traditionen. Sorgen över att inte längre duga till att på heltid slita ut sig, förstärks ibland av det fruktansvärda i att se en människa förolyckas. Någon dör. Går i förtid. I sin senaste roman Sju dagar i maj berättar Micke Evhammar om hur byggjobbare förbrukas på en marknad präglad av stress och profitjakt. Navet är byggnadssmederna på en stockholmsk arbetsplats, här möts tillfälligt fem livstrådar varav en brutalt klipps av.

Samtidigt knyter motivet, med den inhyrde Ali ”Husse” Husseini ihjälklämd under en truck, ihop bokens början och slut. Däremellan illustreras med ett ofta fackordkryddat språk, hur migranten från bemanningsföretaget hamnat i en produktionsställning både skild från och identisk med arbetskamraternas.

ANNONS

J:son som är i sextioårsåldern får trots värk varken förtidspensionera eller omskola sig. I stället blir det tabletter och dåligt samvete över att inte hänga med i jobblagets tempo. Husse bemöts under sin korta tid på bygget fientligt av Johan, som ägnar stora delar av sin fritid åt rasistiskt datorkonverserande. Om läsaren undrar varför just mannen, som under en Skansen-utflykt får höra att dottern med Downs syndrom borde gömmas hemma, har iklätt sig den hatsvenska identiteten läxar texten varken upp eller ursäktar honom.

Fram skymtar ändå tidig kriminalitet och bristande tillit. Som ett slags motpol står J:son med ungdomens vänster- och bildningsideal bevarade. ”Jävlar, nu var han undervisande igen. Måste akta sig.”, skriver Evhammar som en författargardering, när han låter J:son samtala med den yngre smeden Erik om Josef Kjellgrens roman Människor kring en bro.

Så förnyar Sju dagar i maj en sorts arbetarrörelsetradition. Vilken betydelse och vilket handlingsutrymme har människorna som porträtteras? I en historia som visst är didaktisk men aldrig moralistisk, manar den frågan till eftertanke. Svaret blir främst ett enkelt konstaterande. Samhörighet först i dödsögonblicket är alltid en dubbel förlust.

ANNONS