Två sidor av Danmark. Invandring har varit en del av Nørrebros – och därmed Danmarks – historia sedan slutet av 1800-talet. Norr om Köpenhamn ligger Korsbæk (till höger), en Disneylandversion av ett svunnet Drömdanmark i miniformat.
Två sidor av Danmark. Invandring har varit en del av Nørrebros – och därmed Danmarks – historia sedan slutet av 1800-talet. Norr om Köpenhamn ligger Korsbæk (till höger), en Disneylandversion av ett svunnet Drömdanmark i miniformat.

Arbetarstadsdel blev invandrarkvarter

Köpenhamnsstadsdelen Nørrebro med sin historia av invandring är minst lika mycket "det äkta Danmark" som det fiktiva Korsbæk som byggts upp norr om staden, skriver Henrik Arnstad som läst en uppmärksammad dansk avhandling.

ANNONS
|

Norr om Köpenhamn har entreprenörer byggt en Disneylandversion av ett svunnet Drömdanmark i miniformat. Det "äkta"–men förlorade–Danmark, såsom landet existerar i det fantasifulla kollektiva historiska minnet hos den dominerande danska nationella identiteten.

Detta Danmark är en påhittad småstad från början av 1900-talet, kallad Korsbæk, känd från den snart 40-åriga och älskade (även i Sverige) tv-serien Matador. Denna tv-serie har etsat sig in i det danska medvetandet, som ideal för hur Danmark är. Eller rättare sagt: Hur Danmark egentligen borde vara. Det är alltså ingen politisk slump att Korsbæk reproduceras–bokstavligen rent fysiskt, komplett med invånare (skådespelare)–som nöjespark just idag på 2010-talet, då dystopisk-nostalgisk pessimism och ultranationalism triumferar i Europa.

ANNONS

Tv-serien Matador är en fiktiv krönika om Danmarks utveckling 1929–1947, skildrat utifrån småstaden Korsbæks–och dess intagande invånares–perspektiv. Detta myternas Danmark är inte utan osämja, särskilt inte utan klasskonflikter. Där finns viss mångfald i perifera biroller, exempelvis en judisk kamrer och en tysk dissident. Men alla huvudrollsfigurer motsvarar Danmarks nutida nationella och stereotypa självbild. De är "äkta danskhet."

År 2016 kan alltså nutidens danskar fysiskt vandra omkring i detta Korsbæk och deras kroppar kan existera–en solig söndagseftermiddag–i "det rena landet" från 1930-talet. Ett förlorat "etniskt homogent" Danmark, befriat från nutidens "mångkulturalism" i form av mörka, hotfulla och framför allt muslimska "invandrare". Korsbæk utgör därmed vad den franske filosofen Michel Foucault kallade biopolitik, ett politiskt projekt som har den mänskliga kroppen som subjekt.

Nöjesparken Korsbæk kan absolut inte kallas rasistiskt. Att påstå något sådant vore enbart löjligt. Däremot utgör detta biopolitiska bygge en representation av drömmen hos den nutida danska rasismen. Den vill stöpa om Danmark–häva degenerering, feminisering samt osund rashygienisk kulturblandning–och rädda landet.

Myten om Korsbæk–med flera representationer–som symbol för "den sanna nationen" utmanas sällan i Danmak, men detta kan vara på väg att förändras. Ett exempel är en uppmärksammad avhandling om stadsdelen Nørrebro i Köpenhamn, skriven av Garbi Schmidt vid Roskildes universitet: Nørrebros invandringshistorie 1885–2010. Verket utgör ypperligt spännande läsning och kan tolkas som en direkt utmaning gentemot produktionen av "sanning", manifesterad i den politiska tanken att Danmark på några korta decennier lämnat ett tillstånd av rasbiologisk och kulturbiologisk "renhet "("etnisk homogenitet"). Schmidt visar utifrån Nørrebro att den danska invandringshistorien är mer komplex än så.

ANNONS

Nyligen varnade amerikanska UD sina turistande medborgare för att nattetid besöka Nørrebro, eftersom dessa då riskerade att stöta på "kriminella". Rasismen i varningen var implicit men lättbegriplig, eftersom Nørrebro benämns som "invandrarstadsdel". Fast USA hade inte hängt med i gentrifieringen. Nørrebro har plötsligt blivit trendigt och Köpenhamns borgmästare svarade USA:s UD, att det är troligare att turisterna springer in i "någon berusad hipster". Det vill säga den uppfattade vite–och därmed ofarlige–medelklassmänniskan, till skillnad från den hotfulle mörke "muslimen". Ändå visar UD-varningen på faktum: Nørrebro har en politisk-historisk kontext.

Teoretiskt utgår Schmidt från begreppen "rum" och "plats" (på danska "sted"). Nørrebro är en plats som i dansk diskurs är lika med "invandrare", det vill säga en socialt stigmatiserad plats (jämför med betydelsen som begreppet "förort" fått på svenska). På 1800-talet införlivades Nørrebro i staden Köpenhamn och fick identiteten arbetarstadsdel. "Nørrebro var det oregerliga, det vilda, det fattiga, kloaken", skriver Schmidt. Via socialism och arbetarrörelse politiserades Nørrebros gaturum.

Men plötsligt bytte Nørrebro identitet. Runt år 2000 slutade Danmark tala om platsen som "arbetarkvarter" och istället kom benämningen "invandrarkvarter". Varför hände detta? Och varför just då?

Politiskt kan omdaningen sättas samman med den gryende islamofobin i Europa under 1990-talets slut, fram till terrorangreppen 11 september 2001. Det hela var en process, skriver Schmidt. Arbetarkvarteren blev "slum", "ghetto" och invandrarkvarter utifrån en religiös-politisk koppling till islam och "muslimer". Det är en fråga om makt och rummet är politik. En utveckling och förhandling, som resulterat i att Nørrebro idag marknadsförs av Köpenhamn som "hippt", "exotiskt" och "mångfald".

ANNONS

Vem är då "invandraren" i den kontext som konstrueras i platsen Nørrebro? Det är ingen lätt fråga, påpekar Schmidt. Gränsdragningen mellan "vi" och "dem" är flytande och ständigt i förhandling, utifrån maktens definition av normativitet respektive rasifiering. Däremot har alltså invandring varit en del av Nørrebros–och därmed Danmarks– historia "i alla de historiska perioder" som boken beskriver. Invandrarnas andel av befolkningen har dock varierat kraftigt. År 1890 och 1911 fanns exempelvis fler invandrare i Nørrebro än år 1960.

På samma sätt har olika etniska grupper växelvis tolkats som Det Stora Problemet. I början av 1900-talet var det svenska invandrare, på 1930-talet judiska, på 1970-talet sydeuropéer och från 1980-talet "muslimer". Nørrebro har upplevt invandringsvågor av polacker, ryssar, tyska krigsflyktingar, pakistanska gästarbetare och så vidare. Samtidigt som "problemgrupperna" skiftat har fokuset på "problematiska invandrargrupper" som politisk utmaning varierat. Ibland har "invandraren" förhandlats in i samhället, i andra fall har hen demoniserats och avhumaniserats. Likaså har problemformuleringen skiftat. Vissa "invandrare" ansågs komma i för stora grupper (1970-talet) medan de efter millennieskiftet anses inneha religiösa och sociala fel.

Poängen är att Nørrebro är minst lika mycket "det äkta Danmark" som det fiktiva Korsbæk från Matador. Ändå byggs ingen Disneyland-version av 1930-talets Nørrebro. Det passar inte in i den danska nationalistiska diskursen. Precis som svenskar hellre besöker Astrid Lindgrens Bullerbysverige än ett uppbyggt flyktingläger från Trelleborg vintern 1944, med baltiska flyktingar boende i tältstäder på järnvägsspåren.

ANNONS

Det senare skulle nämligen påminna oss om, att dagens svenska flyktingmottagande alls inte är något nytt. Att historien om ett svunnet "etniskt homogent"Sverige–som på kort tid ersatts av "invandrarlandet"–faktiskt är en lögn, som har sina rötter i rasbiologi. Och det vill varken rasisterna i Sverigedemokraterna eller vissa ledarskribenter veta av. Det är de som producerar "sanning" idag, 2016. Därför förblir forskare som Garbi Schmidt viktiga. Även om man–som jag–är fullständigt bedårad av den fantastiska danska tv-serien Matador.

ANNONS