Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Hej

Förgrundsgestalt. Moa Martinson, Eyvind Johnson och Ivar Lo-Johansson räknas till förgrundsgestalterna i den litterära strömning från 1900-talets början som kallas arbetarlitteratur. Men vad är den i dag? Bild: Erik Conard
Förgrundsgestalt. Moa Martinson, Eyvind Johnson och Ivar Lo-Johansson räknas till förgrundsgestalterna i den litterära strömning från 1900-talets början som kallas arbetarlitteratur. Men vad är den i dag? Bild: Erik Conard

Arbetarlitteraturen blir politisk mellan kritik och utopi

Är arbetarlitteraturen ett forum för att kritisera klassamhället eller en plats för drömmar bortom jobbet? Johannes Björk svarar Magnus Nilsson i debatten om arbetarlitteraturens plats i samhället.

Eftersom mina invändningar mot Magnus Nilsson inte upprepade mantrat klass! klass! klass! som både problem och lösning tycks han inte ha hört mina argument. Så låt mig förtydliga. Enligt Nilsson skulle arbetarlitteraturen vara särskilt bra på att kritisera klassamhället och skapa klassmedvetande eftersom den är en av få platser där arbetslivet idag gestaltas. Problemet med denna insnävning till arbetslivet är att man bortser från föreställningar om ett liv bortom arbetet, någonting annat mot vilket arbetslivet kan mätas.

LÄS MER: "Björk tycks respektera mig som Stalinistisk litteraturkommissarie"

LÄS MER: Arbetarlitteraturen är inget politiskt redskap

På detta skulle jag inte ge några exempel. Nilsson får läsa om passagerna om Johan Jönson och Eric Pettersson, samt en rad andra texter i tidskrifter och forskningsantologier som Nilsson både brukar citera och varit redaktör för. Nilsson menar också att mitt argument skulle fallera eftersom jag nämner en bok av Helene Rådberg som inte fanns med i rapporten. Det senare stämmer. Men Rådbergs bok fanns inte heller med i min text som något empiriskt "huvudexempel", utan som en parafras på konsekvenserna av hur Nilsson metodologiskt närmar sig litteraturen. Den distinktionen borde professorn kunna göra.

Ingenstans menar jag att arbetarlitteraturen som sådan skulle utgöra ”ett hinder för arbetarklassens frigörelse”. Det är Nilssons isolationistiska begrepp om den som är problemet. Begreppet "arbetarlitteratur" är möjligt att härleda till första halvan av 1900-talet. Då gällde det en kulturell kamp med sikte på framtiden: vem skulle erkännas som legitimt sörjande för och åtnjutande av frukterna av den ömsesidiga tillväxten av arbetarklass och kapital.

I dag är situationen är en helt annan. Framtiden tycks inställd. Globaliseringens hårdare konkurrens har lett till automatisering och robotisering och då också till ett minskat behov av arbetskraft. Som en nödlösning tvingas de nu arbetslösa och underanställda, men också den urbana medelklassen, till ökad skuldsättning för att bo och leva. För detta ändamål ställer sig finansmarknaden till förfogande, dit kapitalet flytt i takt med att möjligheterna att återinvesteras i den produktion som gav mark under fötterna åt den tidigare arbetarklassen begränsats.

Detta betyder nu inte att litteraturen inte bör närma sig arbetares erfarenheter, men den måste också peka förbi dem - återspegla och skapa - eftersom arbetet som vägen till frigörelse har kortslutits. Ta Andrzej Tichýs roman Eländet (2016) som samtidigt är en resa genom den europeiska arbetslöshetens inferno och en belysning av den estetiska erfarenhetens frihetslöften. Eller Jami Faltin, vinnare av Ortens bästa poet 2017, som målar upp en värld där det romska diktjaget rör sig mellan arbetslöshetens diskriminering och sitter på ett tak och funderar över livets mening: en bild för den plats som vanligtvis reserveras för filosofin.

LÄS MER: Johan Jönson - Efter arbetsschema

Det är i denna dubbla rörelse mellan kritik och utopi som litteraturen har sin politik. Att som Nilsson istället skapa bikupor där arbetarlitteraturen skiljs från en föreställt borgerlig litteratur (som i sin tur skiljs från ”förortspoesi” och så vidare i oändlighet) framstår som föga produktivt. Om detta kan akademiker tjafsa. Intressantare vore kanske att höra vad författarna själva har att säga?

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.