Kenan Malik
Kenan Malik Bild: Elisabeth Alvenby

Arbetarklassens problem har inget med vithet att göra

Vit kulturell identitet är ett begrepp som på grund av vänsterns identitetspolitik och extremhögerns vridning mot pluralistisk retorik nu har fått politisk sprängkraft på båda sidor Atlanten. Brittiska skribenten Kenan Malik menar att det är fel väg att gå.

ANNONS
|
Klassperspektivet har fasats ut, medan kultur och identitet har företräde inom politiken idag, menar Kenan Malik.
Klassperspektivet har fasats ut, medan kultur och identitet har företräde inom politiken idag, menar Kenan Malik. Bild: TOMMY SVENSSON

Kenan Malik är brittisk journalist, författare och återkommande skribent på GP Kultur.

För bara ett årtionde sedan tillhörde diskussioner om ”vita rättigheter” och ”vit identitet” politikens ytterkanter. Så pratade nazister. I dag har det blivit en viktig politisk fråga på båda sidor av Atlanten. Inte bara extremhögern, men också många röster från den politiska mittfåran argumenterar nu för att vita ska få möjlighet att hävda det statsvetaren Eric Kaufmann kallar deras ”egenintresse som ras".

Varför har vit identitet blivit så viktigt? Och hur kan man bemöta det?

För att förstå den vita identitetens nya genomslag måste vi se på hur begreppets innebörd förändrats över tid. Den moderna förställningen om vit identitet har utvecklats från det sena 1700-talet och framåt, parallellt med det moderna begreppet ”ras”. Ras definierades då som en grupp människor sammanlänkade genom ett antal för gruppen grundläggande och unika karaktärsdrag. Varje människa tillhörde en specifik ras och varje individs personliga karaktär och förmågor definierades primärt av den rasen.

ANNONS

LÄS MER:Finta inte bort rasismen

Under 1800-talet var vithet sällan en explicit identitetsmarkör, det var snarare underförstått i upprätthållandet av ”rasdominans”. Rasister lyfte inte främst fram sin egen vithet så mycket som de visade på underlägsenheten hos andra grupper, som inte sällan också inkluderade ”vita” grupper som irländare, sydeuropéer, katoliker, judar, arbetarklassen och fattiga på landsbygden.

Det var först på 1900-talet som vit identitet fick en mer framträdande roll i politiken. Framväxten av politisk demokrati och en tilltagande klasskamp bidrog till att omvandla hur man pratade om ras och gjorde vithet till ett allt viktigare begrepp. Från ”White Australia”-policyn som förbjöd icke-vita att invandra till Australien, till apartheid-samhället under Jim Crow-lagarna i den amerikanska södern, började nu en politisk idé om vithet formas. Vit makt-rörelsens botten nåddes i och med Nazistpartiets ariska politik, som i slutändan ledde till Förintelsen.

Under efterkrigstiden förändrades den sociala innebörden av vithet igen. I kölvattnet av nazismen och Förintelsen blev öppen rasism mindre acceptabel. Men vare sig idéer om vit identitet eller rasism försvann under efterkrigstiden. Mycket av europeiska länders policyer, framförallt migrationspolitiken, fortsatte att formas av idén att nationell identitet var synonym med vit identitet. Detta uttalades dock sällan explicit, och när det gjorde det blev det oftast fördömt i offentligheten.

ANNONS

När vi tittar på sociala problem gör vi det färgade av idéer om kultur och identitet, snarare än av politik och klass.

Det var bara på extremhögerns ytterkant som vit identitet förblev en politiskt viktig idé. Men inom delar av den rörelsen fick konceptet en make over. Snarare än att härleda vitheten från idéer om biologisk överhet och underlägsenhet, började några tänkare ur extremhögern att införliva argument om kulturella skillnader som ett sätt att bädda in rasistiska föreställningar om identitet.

Alaine de Benoist, en av grundarna av den franska Nouvelle Droite (”Nya Högern”) använde sig av konceptet ”droit à la difference” för att försvara den franska kulturen från invandringens påverkan, att skydda den från att bli ”översvämmad”. Att blanda kulturer, menade han, skulle skada den kulturella identiteten både hos värd- och minoritetskulturerna.

Men medan extremhögern anammade samma retorik som förespråkare av pluralism för att märka om sina rasistiska idéer, så började vänstern paradoxalt nog att inspireras av idéer med rasistiska undertoner som ett sätt att bekämpa fördomar och trångsynthet. Förr hade vänstern bemött ojämlikhet och förtryck under universalismens flagg. De insisterade på att alla skulle ha samma rättigheter och att det existerande ett antal värderingar och institutioner som var bäst för alla människor. Det var en universalism som gav bränsle till flera olika radikala rörelser, från den anti-koloniala kampen till kvinnokampen till kampen för homosexuellas rättigheter.

ANNONS

LÄS MER:Nej, Sverige är sig inte likt

Vänstern hade dock blivit allt mer desillusionerad kring universalismen. Många såg det som ett eurocentriskt, rentav rasistiskt perspektiv. Istället lyfte man nu fram en olikheternas politik: idén att olika grupper, som afro-amerikaner, muslimer eller homosexuella, hade distinkta identiteter, kulturer och sätt att tänka. För att konfrontera orättvisor, menade de, krävdes ett försvar av varje grupps egen identitet. Tron på att mänskligheten skulle kunna delas in i undergrupper som alla hade unika karaktärsdrag som formade en individs identitet hade länge varit ett centralt antagande i rastänkande. Nu blev det också en hörnsten för vänstern.

I dag dominerar identitetstänkandet stora delar av politiken. När vi tittar på sociala problem gör vi det färgade av idéer om kultur och identitet, snarare än av politik och klass. Och det är i denna kontext som den vita identiteten har återuppväckts.

Många delar av arbetarklassen har på senare tid fått se sig både ekonomiskt och politiskt marginaliserade. Ekonomisk, social såväl som politisk utveckling, från åtstramningar i välfärden och gig-ekonomins framväxt till urholkandet av fackförbundens inflytande och socialdemokratiska partiers förflyttning bort från sina traditionella kärnväljare, allt har bidragit till att göra arbetarklassens liv mer prekärt.

Och det är just arbetarklassens tapp i ekonomisk och politisk makt som bidragit till att dölja de ekonomiska och politiska rötterna till de sociala problemen som uppstått. Klassperspektivet har fasats ut medan kultur och identitet hamnat i rampljuset. Som en följd av detta har många i arbetarklassen börjat formulera om sina intressen och problem efter etniska termer istället för klassmässiga. Också de har börjat använda sig av identitetspolitik för att uttrycka sitt missnöje. Och när ens klassidentitet ses som en del av ett kulturellt uttryck leder det till att de som ses som kulturellt avvikande oftare framstår som ett hot. Av den anledningen växer nu motståndet mot invandring och muslimer. Rasismen har paketeras om till vit identitetspolitik.

ANNONS

De som ansvarar för marginaliseringen av arbetarklassen är också huvudsakligen vita: politiker, bankirer, företagschefer.

Många mainstream-akademiker och ledarskribenter argumenterar för att om vi inte tar det vita folkets vilja att hävda sin identitet på allvar så öppnar vi dörren för rasister och nazister. Men det är tvärtom. Genom att föra fram att den vita befolkningen skulle ha rätten att reducera inflödet av icke-vita till ett land (som Eric Kaufmann gör) eller att det skulle vara ett socialt problem om vita blir en minoritet i en stad som London, så legitimerar etablerade röster hårdare rasistiska argument. Såsom ”The great replacement”-teorin, tron på att vita systematiskt drivs ut ur deras ”hemländer”. En central övertygelse för Brenton Tarrant, som mördade 50 personer och skadade 39 i moskéattacken i Christchurch i Nya Zeeland den 15 mars i år.

Vi måste ta arbetarklassens problem på allvar. Men de har inget att göra med att vara vit. Det finns ingen speciell uppsättning intressen som delas av alla vita. De som ansvarar för marginaliseringen av arbetarklassen är också huvudsakligen vita: politiker, bankirer, företagschefer. Föreställningen om ”vit identitet” förmörkar de verkliga problemen som arbetarklassen står inför och gör på det sättet det svårare att konfrontera dem. Om vi menar allvar med att tackla både rasism och de problem som arbetarklassen står inför så måste vi utmana – inte saluföra – föreställningar om vit identitet.

ANNONS

LÄS MER:

Theodore Allen – "The Invention of the white race"

Kwame Anthony Appiah – "The Ethics of identity"

Jean-Eve Camus & Nicolas Lebour – "Far right politics in Europe"

Asad Haider - "Mistaken identity: race and class in the age of Trump"

Ivan Hannaford – "Race: The History of an idea in the west"

Ashley Jardina – "White identity politics"

Kenan Malik - "Strange fruit: Why both sides are wrong in the race debate"

Arlie Russell Horchild – "Strangers in their own land: Anger and mourning on the american right"

Walter Benn Michaels – "Our america: Nativism, modernism and pluralism"

Pierre-André Taguieff – "Sur la nouvelle droite: Jalons d'une analyse critique"

Översättning: Björn Werner

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS