Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Appalacherna utgör en viktig del av USAs kolproduktion. Arbetarna i industrin beskrivs ofta som godtrogna Trumpröstare. Bild: David Goldman

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Appalachernas ljusa baksida

Mattias Hagberg har rest i Appalacherna och sett en annan sida än den mediala nidbilden om dumma Trumpröstande kolarbetare.

Det är lätt att fångas av förfallet. De rostiga bilarna, de nedlagda fabrikerna och de övergivna gruvorna. I dalgångarna och i utkanterna av de små samhällena ligger rader med nedgångna mobile homes, inträngda mellan smutsgula kyrkor, slitna bensinstationer och gamla snabbmatställen. Folk blänger misstänksamt på främlingar. Det är skitigt, dystert och fientligt.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Jag reser genom centrala Appalacherna med ett tungt bagage av fördomar. Ända sen valet av Donald Trump till republikanernas presidentkandidat har de gamla koldistrikten i West Virginia och östra Kentucky figurerat flitigt i media. Enligt de flesta bedömare var det hit man skulle åka om man skulle förstå hur den narcissistiska fastighetsmagnaten lyckats ta sig till toppen i politiken. Detta var ”Trump country”. Det var här – bland den vita arbetarklassens förlorare – som kärnväljarna fanns.

Redan på artonhundratalet ville de stora kolbolagen komma åt markerna. . Bild: Michael Virtanen

Facit för liberaler

Under presidentvalskampanjen kom journalister från hela världen hit. Plötsligt ville alla förstå denna bortglömda landsända, denna otillgängliga och bergiga bygd, som en gång försåg den industriella revolutionen i USA med billig energi. Samtidigt som journalisterna flitigt rapporterade från de gamla kolgruvesamhällena landade en tunn självbiografi hos bokhandlarna runt om i USA: Hillbilly Elegy – a Memoir of a Family and Culture in Crisis, skriven av juristen och företagaren J. D. Vance, själv uppvuxen i samhället Jackson, östra Kentucky. Det var en bok som aldrig skulle nått den stora publiken om det inte var för Donald Trump. Den blev snabbt ett slags facit för alla liberala väljare som ville förstå hans framgång. Hösten 2016 rusade den på försäljningslistorna.

J. D. Vance beskrev ett samhälle och en identitet i fritt fall. Han berättade om social isolering, missbruk och arbetslöshet. Han talade om en distinkt bergskultur, präglad av lojalitet, heder och hårdhet. Hans dom över sin egen hemtrakt var inte nådig: ”Detta var min värld”, skrev han, ”en värld full av totalt irrationellt beteende. Vi spenderar oss raka vägen till fattighuset. Våra hem är ett enda kaos. Som barn pluggar vi inte. Vi väljer att inte jobba när vi borde söka arbete. Vi talar med våra barn om att ta ansvar, men visar det aldrig i handling. Våra vanor i fråga om kost och motion verkar utformade enkom för att lägga oss i graven.” Och han konstaterade krasst: ”Mina hemtrakter är ett centrum för elände.”

Det var, minst sagt, en mörk bild.

Hur hade det blivit så här illa?

J. D. Vances förklaring var etnisk och geografisk. Enligt honom bottnade kulturen i centrala Appalacherna i ett distinkt arv från skotska och irländska nybyggare. På grund av isoleringen i bergen hade de behållit en gammaldags och hedersbetonad livsstil. Det var nästan som om invånarna i de gamla kolsamhällena tillhörde ett helt eget folkslag, en egen art. Utan problem använde J. D. Vance det gamla öknamnet hillbilly för att sätta en etikett på sig själv och sitt ursprung.

Det finns motberättelser

Detta var en berättelse som tilltalade stora delar av landet. Det var en berättelse som placerade Donald Trumps oväntade och skrämmande framgång utanför det egentliga USA. Hans seger var bergsfolkets fel – ingen annans. Det fanns bara ett problem. Berättelsen var inte sann. En eftermiddag står jag i en varm radio- och filmlokal i Whitesburg, Kentucky. Utanför är det stilla – samhället vilar i hettan – men här inne är det full aktivitet. Sen slutet av sextiotalet för radiostationen, med det udda namnet Appalshop, en enveten kamp för att visa upp en annan bild av Appalacherna än den som vanligtvis når resten av USA.

Caroline Rubens är föreståndare och det går inte att ta miste på hennes irritation. Hon är trött och förbannad.

– Vi utmålas ständigt som en efterbliven och degenererad region. Journalister, författare och filmare kommer utifrån för att bekräfta sina egna fördomar. Nu har vi blivit syndabockar för Donald Trumps framgång, fast alla vet att det var den vita medelklassen över hela landet som gjorde hans seger möjlig.

Hon tar ett andetag. Fortsätter:

– Visst, det finns många som röstade på Donald Trump här. Men det finns det på många andra ställen också.

Smutskastade av kolbolagen

Caroline Rubens och hennes kollegor på Appalshop arbetar envetet för att komma bort från omvärldens fördomar. Men, hon vet att det är svårt. I mer än hundra år har Appalacherna varit föremål för en smutskastningskampanj. Det började redan på artonhundratalet när de stora kolbolagen ville komma åt markerna och därför utmålade området som fattigt och outvecklat och stämplade invånarna som en rest från det förgångna, som ett gäng inavlade idioter. Metoden var densamma som de stora kolonialmakterna använde i syd. Sen dess har det bara fortsatt. Människorna i Appalacherna har gång på gång beskrivits som fula, dumma, smutsiga, inskränkta och våldsamma. Ja, det finns nästan inte ett nedsättande epitet som inte har klistrats på dem. För resten av USA har de förvandlats till skräp – white trash.

Invånarna i Appalacherna beskrivs ofta i nedsättande termer i resten av USA.. Bild: Steve Helber

– Vi har mycket att kämpa mot, säger Caroline Rubens resignerat. Men, hon är inte längre ensam. Den exempellösa framgången för J. D. Vances bok har skapat en motrörelse. Forskare, författare och konstnärer försöker nu bredda och fördjupa bilden av koldistrikten.

Bäst hittills är historikern och författaren Elizabeth Cattes korta men innehållsrika pamflett: What You Are Getting Wrong About Appalachia. Elizabeth Catte vänder sig framför allt mot bilden av Appalacherna som en enhetlig och distinkt kultur. Hon påpekar att J. D. Vance och andra lägger hela skulden för de problem som regionen brottas med – som arbetslöshet, fattigdom och missbruk – på den enskilda individen och deras etniska bakgrund. I J. D. Vances beskrivning finns inga orättvisor, ingen skev maktfördelning, inte ens något samhälle – bara enskilda människor och deras etniska och kulturella särdrag. Därför blir lösningen på alla problem för J. D. Vance individuell. För honom handlar det enbart om att ta sig i kragen och bryta sig loss. Exemplet tar han från sitt eget liv: Han lämnade Appalacherna, pluggade och blev framgångsrik. Just därför, visar Elizabeth Catte, älskar den amerikanska högern J. D. Vance och hans bok. Den kan nämligen fungera som en trojansk häst.

Fattigdom inget val

I samma stund som Donald Trumps motståndare omfamnade Hillbilly Elegy, skriver Elizabeth Catte, åstadkom de också en förflyttning i synen på fattigdom. Det är lätt att ge henne rätt. Konservativa tidskrifter som National Review och American Conservativ har inte varit sena med att påpeka samma sak. ”Kan ni förstå”, skrev till exempel kolumnisten Rod Dreher exalterat, ”att liberala skribenter – även svarta och immigranter – hyllar Vances bok och lyfter fram hans diskussion om moral som ett föredöme.” Varför, frågade sig otaliga konservativa skribenter, ska inte samma sak gälla för alla fattiga i USA, såväl svarta som vita.

Och, tänker jag, det är lätt att fångas av förfallet, men det är inte alltid lika lätt att se de bakomliggande orsakerna. Fattigdom är aldrig ett val.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.