Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/1

Sinziana Ravini: Antisemitism skakar Tysklands största biennal

Redan innan årets upplaga av konstbiennalen Documenta i Kassel öppnat rasade debatten om de medverkandes lämplighet. När ett öppet antisemitiskt verk oväntat avtäcktes blev det för mycket för konstvärlden. GP:s Sinziana Ravini skriver från Kassel, Tyskland.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Documenta

Documenta är en av världens största konstbiennaler, som hålls var femte år i Kassel, Tyskland. Årets upplaga är den femtonde efter starten 1955, och cureras av den indonesiska konstnärsgruppen Ruangrupa. Evenemanget pågår fram till den 25 september.

Vad är konsten om inte en plats för kulturkrig och geopolitiska strider? Men även inom konflikternas förlovade land finns det smakhierarkier och trender.

Palestina-Israel-konflikten har konstvärlden aldrig riktigt lyckats ta itu med på en institutionell nivå. Konstbiennalen Documenta 15, en av Tysklands största kulturevenemang som hålls var femte år i Kassel, har i år blivit en arena för denna tragiska motsättning.

Det hela började med att Ruangrupa, det indonesiska konstnärskollektivet som curaterar årets upplaga, bjöd in en rad konstnärsgrupper, mestadels från icke-västerländska världsdelar, för att dekolonisera den hierarkiska curatorrollen. De ville skapa ett nätverks- och interaktivitetsbaserad utställning, med ”Make friends, not art” som ett av sina motton. Men redan innan öppningen den 18 juni uppstod en konflikt kring den palestinska konstnärsgruppen The Question of Funding, som anklagades av en bloggare för att vara antisemitisk. Det blev ramaskri i medierna.

När Documenta skapades 1955 var syftet inte bara att dokumentera samtidskonsten, utan också att ge den konst som hade behandlats av nazisterna som entartete kunst ett forum. Hade Documenta nu blivit en plattform för antisemitiska vindar? Anklagelsen baserades på det faktum att några av de deltagande palestinska konstnärerna har stött den internationella BDS- kampanjen (som står för ”boycott, divestment, sanctions”), som uppmanar till kulturell bojkott av Israel, och som den tyska Förbundsdagen har klassificerat som antisemitisk. Men Ruangruppa försvarade konstnärsgruppen och lovade att de på intet sätt hade med antisemitism att göra.

Det är ett öppet antisemitiskt verk, mitt på Kassels Friedrichsplatz, nära Documentahallen. Inget snack om saken.

Men bara några dagar efter öppningen avtäckte den indonesiska konstnärsgruppen Taring Padi ett verk, som tidigare hade varit täckt, föreställande en figur med grishuvud och davidsstjärna. På figurens hjälm kan man läsa ”Mossad”. Det är ett öppet antisemitiskt verk, mitt på Kassels Friedrichsplatz, nära Documentahallen. Inget snack om saken.

Under öppningsdagens presskonferens beklagade borgmästaren Christian Geselle (SPD) och Hessens minister för vetenskap och konst, den "medialt påtvingade" antisemitismdebatten. Men antisemitismen är nu i öppen dager, förvisso inte hos curatorgruppen som sådan, men hos konstnärerna de presenterar. Vilket i sådana här sammanhang är mer eller mindre samma sak – i och med att de har ansvaret.

Hur kunde detta ske? Jo, på grund av att konstnärerna i fråga visar sitt verk först nu. Denna instrumentalisering av Documenta är osolidarisk mot såväl den curaterande konstnärsgruppen som de övriga i utställningen. Flera kritiker och curatorer har nu gått ut i media för att uttrycka sin besvikelse över att de visat förtroende för utställningens arrangörer.

Sabine Schormann, generaldirektör för Documenta, bad om ursäkt på tisdagen. Hon hade försäkrat att inget antisemitiskt innehåll skulle visas på Documenta. "Tyvärr höll vi inte det löftet. Och det borde inte ha hänt", sa hon till ZDF och Hessischer Rundfunk.

Vad vi kan lära oss av händelsen under tiden är att årets biennal visar på kollektivismens begränsningar. Men jag kan inte låta bli att undra: Varför erbjöd inte Ruangrupa en plattform där vi kunde debattera allt detta? Det om något hade kunnat bidra till en decentralisering av konstvärldens hierarkiska och självförhärligande dimensioner och skapa oväntade vänskapsband. Vi får hoppas att de lär sig av sina misstag och snart väljer att öppna upp portarna för en sann debatt om konstnärlig frihet, demokrati och mänskliga rättigheter.

Läs mer i GP Kultur:

LÄS OCKSÅ: Recension: Venedigbiennalen 2022

LÄS OCKSÅ: Recension: Tolfte Berlinbiennalen, 2022

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev

GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.