Jag ifrågasätter inte Elin Grelsson Almestads erfarenheter av den klubbvärld hon beskriver. Det verkar jättekul och imponerande med en klubbkultur utan alkoholrelaterad problematik. Det jag önskar är en uppriktig diskussion om det heligaste vi har, alkoholen. Alla har vi ett förhållande till alkohol och jag anser att vi alltför sällan ser problemet i vitögat och erkänner dess samhälleliga destruktiva roll. Det är ett faktum att vi dricker allt mera sprit och att detta får alla möjliga negativa konsekvenser.
Jag tror uppriktigt sagt inte heller att den avgörande skillnaden kommer att utgöras av om sex krogar i anslutning till Avenyn stänger två timmar tidigare fredagar och lördagar. Men ska vi försöka göra nåt åt de skador alkoholen och andra droger orsakar kräver det att vi åtminstone är ärliga med att den spelar en stor roll. För även om man dansar nykter natten igenom i den klubbvärld Grelsson Almestad beskriver är det inte så överallt.
Problemen med ohälsa, våld och rån går inte enbart att skylla på den enskilde. Alkoholen spelar roll. Jag menar att vi beslutsfattare gemensamt med krögare, polis och affärsidkare måste ta ett ansvar för detta. Att bara låta saker och ting vara som de är och låta folka supa ner sig alternativt få stryk är bara för cyniskt. Jag vill att mitt Göteborg ska vara lika välkomnande och spännande som Grelsson Almestad beskriver dansklubbarna. Men jag vill samtidigt att vi gör något åt avigsidorna.
Då behöver vi erkänna att vi har problem med spriten.
Sverige har en alkoholpolitik som vi ska vara stolta över. Satsningar på folkhälsa, sociala resurser och förebyggande åtgärder tillsammans med oftast väl avvägda restriktioner kring försäljning och utskänkning är några av alla faktorer som spelar in i den politiken. Men för att behålla en förnuftig och omsorgsfull alkoholpolitik, krävs noggranna avvägningar och en väl underbyggd argumentation.
Svenskarna är usla på att hantera alkohol och precis som fotbollsfans inte kan ignorera huliganvåld som en negativ konsekvens av deras intresse, ska heller inte klubbintresserade ignorera alkoholromantikens förödande resultat. Men det kräver en sansad och resonerande debatt från båda håll. Förespråkare för trestängningen måste kunna påvisa ett tydligare och bättre underlag för sitt ställningstagande. Det räcker inte med att konstatera att det är dåligt att supa.
Det går heller inte att fara med svepande osanningar kring vår alkoholkonsumtion, som Hermansson gör. Att vi dricker allt mer sprit är inte ett faktum. Tvärtom visar forskning från Stockholms universitet att svenskarna dricker allt mindre alkohol. Sedan 2004 har konsumtionen minskat stadigt och det är främst yngre personer under 40 som skurit ner på drickandet.
Att helt frångå forskning och fakta och flertalet gånger uttrycka sig med en moralistisk fnysning kring brännvinsdrickande är inte att skapa en uppriktig diskussion, som Hermansson efterfrågar. I värsta fall uppfattas den alkoholpolitik som borde handla om folkhälsa och omsorg i stället som en ren moralfråga. Den sortens överstatlighet riskerar att slå tillbaka, genom större misstänksamhet mot andra delar av alkoholpolitiken. Lika lite som klubbintresserade ska ignorera alkoholen, bör Ann-Sofie Hermansson ignorera det folkliga missnöje som kan uppstå om man inte bedriver känsliga debatter på ett hederligt sätt.
Elin Grelsson Almestad
