Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Ju fler som pratar om att tilliten minskar, desto mer kommer den att minska, oavsett om det var sant från början eller inte, skriover Ann-Marie Ljungberg. 

Ann-Marie Ljungberg: Därför är det livsviktigt att lita på varandra

Det finns ett samband mellan hur stor andel av landets invånare som känner tillit till varandra och ett lands demokratiska stabilitet.

För bara en månad sedan kapades en lastbil på Drottninggatan i Stockholm i syfte att blint köra på så många som möjligt, utan annat mål än att döda. Det är så terror fungerar. De praktiska möjligheterna att utföra terrordåd är oändliga, en möjlighet för varje tidpunkt och i varje situation, medan möjligheterna att förhindra dem är begränsade. 

Det är som termodynamik. Det är lätt att skapa oordning (oordningen skapar sig själv), medan det kostar att skapa ordning (i fysikvärlden kostar det energi, i den vanliga världen kostar det pengar och inskränkningar i våra livsvillkor).

Då borde svenskarna vara mer oroliga nu än någonsin, för var går man någonsin säker? Faktiskt ingenstans. 

Men vi är inte särskilt oroliga. Enligt en Sifo-undersökning citerad i SVT 21 april 2017, en vecka efter terrorattacken, svarade 47 procent av de tillfrågade att de har förtroende för regeringens och myndigheternas förmåga att förhindra terrorattentat. 

Den generella tilliten i Sverige är ännu större. Enligt en undersökning från 2015 litar 80 procent av invånarna i Sverige på andra människor.  Det kan jämföras med till exempel Serbien där motsvarande siffror bara är åtta procent. 

Det är bra att vi i Sverige kan lita på varandra och myndigheterna, men inte bara för att det är trevligt. Bo Rothstein, professor i statsvetenskap i Oxford och Sören Holmberg, professor emeritus i statsvetenskap vid Göteborgs Universitet, skriver i forskarantologin Ekvilibrium (2016) att det beror på vad vi tror att ”de andra” kommer att göra”. Bara om vi tror att andra kommer att samarbeta väljer vi själva att samarbeta. Men det kan vi inte veta i förväg. Vi har nästan alltid för lite information för att agera. Ändå gör vi det. Och det här, menar Rothstein är mer avgörande för vårt beteende än ”värderingar, preferenser eller attityder.” 

Vi måste lita på varandra för att kunna leva. 

Det verkar som om sympatisörer när det gäller de traditionella partierna för det mesta tillhör gruppen ”höglitare” som Rothstein kallar dem. Men, måste en fråga sig, vad känner alla de som inte har samma höga tillit? Vad är skillnaden mellan ”höglitare” och ”låglitare”? Det finns undersökningar om det med. Man kan till exempel se att bland universitetsutbildade ligger andelen ”höglitare” på ungefär 70 procent mot endast cirka 45–50 procent bland lågutbildade och bland SD-sympatisörer. Andelen ”höglitare” är också lägre bland arbetslösa och sjukskrivna. 

Det finns ett samband mellan ett lands demokratiska stabilitet och hur stor andel av landets invånare som känner tillit till varandra. Rothstein skriver att det dels beror på hur engagerade eller lokalt organiserade invånarna är och dels på hur de offentliga institutionerna fungerar.

Men så finns det ytterligare minst ett skäl till att tilliten kan brista. Man skulle kunna se det som att det kan uppstå en brist på tillit för tilliten, eller om man vill, en oro för att oron ska öka. I ett avsnitt av Filosofiska rummet, den 30 januari 2014, säger Lars Trädgårdh, professor i historia vid Ersta Sköndal högskola, att det verkar som om väldigt många tror att tilliten håller på att minska. 

Bland dem som har bristande tillit ökar den bristande tilliten ännu mer kan man säga. Inte minst syns det på alternativmedia och i många kommentarsfält i sociala medier. Men ibland även i mainstream-media. Thomas Gür skrev i den här tidningen 24 juli, 2016, utan hänvisning, att tilliten i samhället minskar. På Ledarsidorna skrev Ann Heberlein den 22 oktober 2016 om minskande tillit, och hänvisade till en artikel i Forskning & Framsteg, att det är ”oroande att svenskarnas nivå av tillit sjunker.” 

Man skulle kunna säga att Heberlein är en så kallad ”låglitare” och att både Heberlein och Gür är företrädare för just de som har bristande tillit till tilliten. Och minskad tillit är, har det konstaterats, smittsamt. Upprepas det tillräckligt många gånger att tilliten i samhället minskar, så genererar det i sig en minskande tillit. Sören Holmberg och Bo Rothstein visar att sjunkande tillit kan bli en negativ spiral som bara fortsätter nedåt. Ju fler som pratar om att tilliten minskar, desto mer kommer den att minska, oavsett om det var sant från början eller inte. 

Och det är nu det börjar bli allvar. I yttrandefrihetsförordningen ingår att man får använda sin yttrandefrihet för att säga ungefär vad man vill, även saker som sänker tilliten. Även om det skulle bidra till att demokratin avskaffar sig själv. För hypotetiskt skulle det vara möjligt. När tilliten minskar kraftigt, precis som Ann Heberlein skriver, riskerar de demokratiska institutionerna att falla. Vi måste lita på att alla andra betalar skatt för att vi själva ska betala skatt, vi måste lita på att en statsminister har landets, och helst även världens, bästa för ögonen, och att rättssystemet fungerar. Annars slutar vi tro på parlamentarism, och tappar hoppet om våra egna möjligheter. 

Tillit är temat för årets Vetenskapsfestival som börjar 10 maj. Tidigare år har det handlat om Livets mening (2004) och Liv och död (2015).  Årets tema handlar mer om livets mening än 2004, och är inte mindre angeläget än 2015 års tema om liv och död. 

Vi måste lita på att det demokratiska systemet ska orka stå emot den press det utsätts för framför allt i politiskt destruktiva populistkretsar och på alternativsajterna, lita på att tidningarna åtminstone försöker skriva sanningen, och att om de misslyckas, sätter in rättelser. Det är att lita på medmänniskor och myndigheter tills ingenting annat återstår, för när det inte finns någon tillit så finns ingenting annat heller.

Det handlar inte ens om förment godhet. Det är ett rationellt ställningstagande, oavsett hur många gånger vi skulle bli besvikna. Vad det handlar om egentligen är att lita på tilliten.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.