Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Aniara upphör aldrig att inspirera

I år är det 60 år sedan Harry Martinsons diktsamling Aniara gavs ut. Än idag fortsätter dikterna om mänsklighetens sista rymdresa att inspirera nya generationer av kulturarbetare. Förra året släpptes en Aniara-inspirerad seriebok, ett album och ett datorspel.

Det är märkligt hur stort genomslag Harry Martinsons rymdepos Aniara fick i de svenska folkhemmen. Mycket ligger förstås i formen som talar både högt och lågt, en samtidskritisk diktsamling i science fiction-kamouflage. Men när Harry Martinson publicerade de första 29 dikterna, av samlingens 103, i boken Cikada blev de avfärdade som rymdromantiskt trams. Tre år senare gav han ut det fullständiga verket, om gondoldern Aniara och mänsklighetens flykt från en strålskadad jord, till en annan melodi.

Kritiker jublade och i Expressen skrevs det en jätteartikel där Martinson kallades för både “Rymd-Harry” och “vår störste diktare”, och där rymdskeppet Aniara illustrerades nitiskt in i minsta tekniska detalj. Sverige drabbades av Aniara-feber. Restauranger, båtar, vägar och begravningsbyråer döptes efter diktsamlingen. 60 år senare sticker den fortfarande ut som en svart 2001-monolit i det svenska kulturlandskapet.

– Martinson slog an något hos människor när han skapade Aniara. Det är den moderna svenska sagan, vår Odysséen, säger tecknaren Knut Larsson som är aktuell med sin serietolkning av Aniara.

När Erik Lindegren 1959 gjorde librettot till Karl-Birger Blomdahls opera baserad på Harry Martinsons roman brottades han med verkets monumentala natur. "Du har gjort en buljongtärning av en oxe", lär Harry Martinson ha kommenterat. Knut Larsson säger att hans seriebok reducerar originalet till ett tuggummi.

Men är det inte så att Martinson själv valde den vägen när han stuvade in all sin ångest över atombomber och naturkatastrofer i ett rymdfartyg? Science fiction har ofta använts som ett sötningsmedel för besk medicin. I den blanka lacken av Gibsonsk cyberpunk eller Orwellsk framtidsdystopi speglar vi vår oro över samtiden.

I sin första understreckare i Svenska Dagbladet från 1941 förfasar sig Harry Martinson över den fördummande populärkulturen. “Då hette det samling (kring lampa och bok), nu heter det förströelse” och “bion är de livsfegas käraste kapell.” Bevisligen hann han ändra uppfattning i tid till Aniara. Men lite förakt dröjer kvar. I karaktären Daisy Doody som “vrider sig i yurg och jollrar slangen ifrån Dorisburg”, och framför allt i nyckelrepliken “Jag drömde mig ett liv men glömde vara”.

I händerna på den nya generationens kulturarbetare blir även Aniara förströelse. Jag undrar hur Harry Martinson skulle förhålla sig till att det 2015 släpptes en seriebok, ett album och ett datorspel inspirerat av hans undergångssaga. Eller att jag, samtidigt som jag skriver den här texten, lyssnar på ett DJ-set av technoartisten Dorisburg som ligger på skivbolaget Aniara recordings.

Men Knut Larssons seriebok är inte en tuggummitunn serietidning för de som inte orkar läsa Aniara. Larssons expressionistiska bilder är lika laddade av sin tids samvetskval som Martinsons ord ångar av sin. Och när den allvetande datorn Miman visar bilder på flyktingbåten från Xinombra som förliser, och kropparna som slukas av djupet, tänker jag på överfyllda gummibåtarna i ett stormande Medelhav.

Aniaras svärta sotar även ned Nicole Sabounés album Miman. Med ett mullrande eko, gnisslande postpunkgitarrer och Sabounés klagosång låter Miman som en dödsmässa som skjuts ut ur en luftsluss. Ett passande soundtrack när du färdas utan mål och mening i rymdens sarkofag.

Nicole Sabouné läste boken i högstadiet och fascinerades redan då av Miman som litterär konstruktion och karaktär. I boken är Miman en slags artificiell intelligens, men till skillnad från genretypiska superdatorer som vill förinta mänskligheten ämnar hon trösta den.

Miman sänder bilder från strålskadade Dorisburg för att muntra upp Jordens flyktingar på gondoldern som, efter en undanmanöver, seglar utan destination. Men när Jorden till slut går under av människans kärnvapenkrig och exploatering orkar hon inte mer. Miman som skulle lätta människornas samvete och ensam bära ansvaret för deras illdåd avslutar sitt liv.

Spelutvecklaren Erik Svedäng blev också trollbunden av den inkännande datorn. I fem år arbetade han tillsammans med fyra andra utvecklare med datorspelet Else Heartbreak, som under de första åren gick under arbetsnamnet Miman. Här är tonen varmare än den i Sabounés album och Larssons illustrationer.

Else Heartbreak utspelar sig inte i den karga rymden utan i den färgsprakande staden Dorisburg. I Svedängs Dorisburg har datorerna fått en nästan mytologisk och gudalik status. Smyckade med rattar, roder, reglage och orgelpipor ser de ut att höra hemma i en kyrka eller på ett båtdäck snarare än i en serverhall.

Else Heartbreak är roligt och livsbejakande, något som Martinsons original inte kan anklagas för att vara. Dock minns jag en rad: “En nödgir för asteroiden Hondo (som härmed räknas upptäckt) tog oss ut ur kursen.” I samma stund som de girar för asteroiden blir räddningsbåten Aniara en sarkofag. Piloterna som räddar livet på skeppets resenärer signerar mänsklighetens dödsdom då de inte kan vända tillbaka. Men ändå, i detta mörker, den syrliga galghumorn (som härmed räknas upptäckt).

Rymdskeppet Aniaras resa är en 24 år lång dödsrossling till hadesfärd. Men människorna lämnar inte jordelivet för paradiset, de förintar paradiset på Jorden och flyr till intigheten. Att boken ekar vidare i de nya generationernas verk är för att skräcken lever kvar i ny skepnad. Vi har bara ersatt kalla krigets atombomber och radioaktiva avfall med rädslan för religiös extremism och global uppvärmning.

Långt efter utgivningen fick Harry Martinson sina farhågor bekräftade. 2007 slog FN:s klimatpanel fast att människans handlingar bär skuld till de omfattande klimatförändringarna. 2015 blev det varmaste året på Jorden någonsin, eller åtminstone sedan Meteorologiska världsorganisationen startade sina mätningar. På Medelhavet guppar gummibåtar fyllda till brädden av flyktingar, offer för torka, krig och sedan havererad asylpolitik. I Ghana växer sopberget av våra uttjänta mobiltelefoner och surfplattor, samtidigt bryts konfliktmineraler i Kongo så att vi kan konsumera nya.

Visst älskar vi Aniara som kulturbärande verk. 60 år senare fortsätter vi att bländas av Harry Martinsons mörka stjärna. Men budskapet är lika förlorat som ett skrik i rymden.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.