Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

I dag är det 40 månader sedan Gui Minhai frihetsberövades i Thailand. Bild: Anders Wiklund/TT

Kurdo Baksi: Angeläget om makabra mediala "erkännanden"

Kurdo Baksi skriver om "tv-bekännelserna" som satts i system av den kinesiska regimen.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

I dag är det fyrtio månader sedan göteborgaren, förläggaren och poeten Gui Minhai frihetsberövades i semesterorten Pattaya i Thailand. Efter två års isolering i ett fängelse någonstans i Kina hölls Gui Minhai under polisbevakning i staden Ningbo, men trots att han endast är svensk medborgare nekades han möjligheten att lämna landet. I januari ifjol frihetsberövades Gui Minhai ännu en gång när han var på väg till Peking för att möta svensk läkare: drygt tio civilklädda regimagenter kidnappade Gui Minhai som satt med två diplomater på ett tåg i staden Jinan, huvudstad i Shandong-provinsen.

LÄS MER: Otäckt och oumbärligt om de kidnappade Kinasvenskarna

I strid mot kinesisk lag nekas Gui Minhai en rättslig prövning och familjebesök. Kinas ambassad i Stockholm hävdar att Gui Minhai är i en arrestlokal i storstaden Ningbo men vägrar säga exakt var, såväl till medier som till hans familj. De enda gångerna familjen kunnat se honom var vid tre framtvingade, regisserade ”bekännelser” som sänts i regimkontrollerade tv-kanaler.

Just den typen av förödmjukande tv-bekännelser, som har satts i system sedan Xi Jinping blev president år 2013, behandlas utförligt i en nyutkommen bok, ”Trial by media: China’s new show trials and the global expansion of chinese media” av göteborgaren Peter Dahlin, som även han tvingades till en tv-bekännelse i januari 2016 efter att ha suttit i ett underjordiskt fängelse i flera veckor. Först därefter kunde han och hans flickvän lämna Kina.

Bekännelserna, som nu passerat hundra i antal, koreograferas som vilket tv-drama som helst, med manus, kostym och en ”regissör” som gör om tagningarna tills denne blir nöjd. Cynismen är hårresande. Offren tvingas fördöma vänner, arbetskamrater och stater och gråta framför kamerorna. Dahlin själv beskriver hur han memorerade sina två förhörsledares frågor i flera dagar före ”bekännelsen”. Men förhörsledarna syns inte i den slutliga produkten.

Svårast blir läsningen när offren med egna ord detaljrikt redogör för sina känslor och tankar före inspelningarna och den intensiva vågen av skamkänslor som drabbar dem efter tv-sändningarna. Nästan inget av offren får nämligen förhandsinformation om att ”bekännelserna” ska sändas. ”Vi ska bara filma i utredningssyfte, säger förhörsledarna med sammetslen röst, bortsett från en och annan fräck polis: ”No video, no release!”

LÄS MER: Från Göteborg till hemligt kinesiskt fängelse

Men alla luras inte. En kvinna berättar att hon kördes till CCTVs kontor (föreställ dig att SVT i samarbete med polisen upplåter sina lokaler för en påtvingad bekännelse!), men hon anade oråd. Hon vägrade!

Dahlins bok är ett välkommet och nödvändig bidrag som belyser den försämrade situationen för mänskliga rättigheter i Kina och de farofyllda förhållanden människorättsaktivister, barfotaadvokater och journalister möter i dagens Kina där inget ljus är i sikte. Även i år behåller Kina nämligen plats 176 av 180 i Reportrar utan gränsers pressfrihetsindex över världens länder.

Till sist: Finns det inget göteborgskt förlag som kan ge ut denna angelägna bok som handlar mycket om hur de två göteborgarna Gui Minhai och Peter Dahlin, förnedrats i ”bekännelser” i kinesisk tv?