Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Andnöd i Moskva

P lease let me breathe, life is breathing, sjöng Kate Bush på 80-talet. Man funderar inte så mycket på luften så länge man har fri tillgång till den, men på Moskvas tunnelbana förstår jag plötsligt vad luft betyder. Och att definitionen av det jag menar med luft inte bara är en kemisk formel utan något som är någorlunda oanvänt när det hamnar i mina lungor. I Moskva finns inget som inte redan är använt tusen gånger.
En varm vårdag i Moskva är luften full av damm som svider i ögonen, tio miljoner bilar med bristfälliga avgassystem passerar på gatan som vi försöker korsa för att nå tunnelbanestationen, och till sist ger vi upp, vinkar in en svarttaxi och far hemåt med öppna fönster som släpper in en luft som möjligtvis kan kallas mustig. De andra pratar om något och det är bara jag som ser att vi far förbi Uppståndelsekatedralen, en förgylld krokan bland gråa pannkakor.

En gammal kvinna i tofflor tar hand om studenternas brickor i universitetsmatsalen, rensar och bär ut dem. Alla här är så uthålliga, arbetar så hårt, trängs och står i kö, de tillbringar timmar på tunnelbanan med sin kurslitteratur och sedan långa dagar utan matrast. "Nej, vi vill inte ha en kopp te", säger studentskorna som följt mig till flygplatsen, "vi är inte vana att äta på dagen och skulle vi ta något nu skulle det bara bli konstigt. Dessutom bantar vi." De är tunna som värjor. Efter tio minuter i ett proppfullt seminarierum är jag färdig att svimma, men de lyssnar tåligt i ytterligare två timmar medan jag vaggar på min stol och skriker invärtes efter luft.
På söndagen besöker vi Kreml och för att undvika köerna till skattkammaren tar vi den andra vägen in. Ett av mitt livs största skönhetschocker: att vandra ensam över katedralsplatsen i solskenet. En timme senare är platsen fylld av turister som tittar på någon sorts vaktombyte med skrikande kommandon och bleckblås, och vi har återigen tur: vi smiter före alla andra in i kröningskatedralen, ännu en skönhetschock, väggen täckt av målningar i denna lilla, lilla katedral tänkt att bara rymma tsaren och hans familj. Gammal förgyllning som lyser under sotet från de gamla lamporna. Och utanför Moskvas skyline, grå, grå, grå i soldiset, men här och där bruten av en guldkupol. "Det var maffiapengar som användes för att renovera Uppståndelsekatedralen", säger guiden torrt.

Vilket vackert allvar hos alla dem vi möter, hos studenterna som valt att läsa skandinaviska språk och som lyssnar så uppmärksamt på varje ord vi säger, hos deras lärare som tackar oss gång på gång för att vi ville komma. Och en sådan gammaldags gästfrihet som skyddar oss, vi de små nordiska lammen som inte kan läsa skyltarna i tunnelbanan och som bär våra väskor fritt hängande. Studentskorna följer mig ända fram till incheckningen. Luft önskar jag er, frisk luft.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.