Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Anders Piltz.

Anders Piltz: Anders Piltz: I mitt innersta finns ett hemligt rum

Varför skulle inte alla ha rätt till det bästa, inte bara till det värsta?

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Min favoritfilosof Thomas av Aquino har ett resonemang om graden av liv: ju mer levande något är, desto mer är aktiviteten förlagd till det inre. I en sten försiggår ingenting. Växterna upptar näring och sätter frö och frukt men tänker inget. Varelser med känsel har ett inre liv, ett synligt känsloliv.

I tänkande människor kan livet pågå för fullt utan några som helst yttre tecken. Du kan genomgå en hel revolution i ditt inre när du sitter i en tågkupé och plötsligt får en insikt eller en idé, men ingen annan märker någonting. Ju högre grad av liv, desto intimare.

Jag tänker på graden av liv när jag tar del av kändisarnas självuppfläkande: förstå mig, fatta mina motiv, ta mitt parti! Är detta en ärlighet som kräver respekt, eller är det ett hjärtskärande blottande av ensamhet? "Mitt livs mest bekymmerslösa kvartal var deltagandet i Let’s Dance 2011", säger en av dessa publika personer, "men jag låg inte med någon, vilket jag kan ångra i dag". Vill jag som läsare bland tiotusen andra läsare veta detta, och bör jag veta detta? Är det bra för någon?

Det värde som kallas privatlivets helgd och som lagen skyddar kränks av skyddstagaren själv, när hen utlämnar sig, blottar sig i ordets dubbla mening: klär av sig och inbjuder till angrepp.

Det ska medges att några av konstens största verk bygger på hänsynslöst självutlämnande, bekännelse och blottläggande. Men är det stor konst, då är det också allmängiltigt över tid och rum, inget plågsamt och patetiskt Paradise Hotel, där deltagarna avslöjar sin avsaknad av inre liv och manipulerar medaktörernas basala instinkter. Den absoluta motsatsen till människans privilegium: samtalet, reflexionen, delaktigheten i det bästa vi frambragt, med hjälp av språkets hela register och gemensamma referensramar i konst, litteratur och andeliv.

Kom inte och säg att detta är ett elitärt resonemang. Konsten åt folket! Varför skulle inte alla ha rätt till det bästa, inte bara till det värsta?

De som inte kan vistas någonannanstans än på sin framsida, gå förbi dem! sade Tranströmer. Nobody knows the trouble I’ve seen, nobody but Jesus, heter det i en black spiritual.

I mitt innersta finns ett hemligt rum, dit bara Gud har nyckeln. Bekännelselitteraturens främste, Augustinus, kallar Gud "intimare än mitt intimaste", och inför denne bedömare bekänner han allt – nåja, kanske inte allt. Vi andra får tjuvlyssna och gör det gärna, eftersom det är tänkt som hjälp och tröst.

Ett hjärta upphängt på en krok, uthängt till de andras uppbyggelse.