Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Lars Åberg: Amnesty på villovägar

Vid vilken punkt förvandlas godhet till aningslöshet? Lars Åberg skriver om en konflikt som rasar inom Amnesty och undrar vad som sker när vi tänker att människor i utsatta situationer omöjligt kan vara skurkar.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Man kan få läsa att Gita Sahgal är en karriärbesatt islamofob som gullar med högern i Storbritannien och de neokonservativa i USA. Tonen är hätsk; hon angrips för att tillhöra ”krigslobbyn” och rättfärdiga hundratusentals människors död.

Detta är märkliga saker att påstå om en person som i decennier varit antirasistisk kvinnorättsaktivist och synlig förkämpe för de mänskliga rättigheterna. Att så mycket svavelsyra kan utsöndras runt en konflikt inom Amnesty International bekräftar än en gång hur komplicerad världen blivit efter Berlinmurens fall och 11 september-­attackerna i USA.

I våras fick Sahgal sparken från sitt jobb som antidiskrimineringsexpert på Amnestys huvudkontor i London. Sedan dess har frågorna vänts upp och ner och fram och tillbaka: Vad händer med mänskliga rättigheter i en värld med religiös fundamentalism och terrorbekämpning? Hamnar kvinnors rättigheter i skuggan av andras? Kan en männi­skorättsorganisation ge sig i lag med personer med motsatta ideal?

Vid vilken kritisk punkt förvandlas godhet till aningslöshet?

Jag träffar henne på Tavistock Square, platsen där en stadsbuss sprängdes i luften i en koordinerad islamistattack sommaren 2005. Hon talar om en spridd oförmåga att hålla två tankar i huvudet samtidigt.

– När medlemmar i de väpnade islamistgrupperna i Algeriet flydde utomlands på 90-talet togs de emot av männi­skorättsorganisationer och behandlades som flyktingar i behov av skydd. Feminister och Amnestymedlemmar som ville ställa dem till svars för vad de gjort i Algeriet blev då angripna och ifrågasatta.

Här finns ett mönster, menar Gita Sahgal. Amnesty engagerar sig inte längre bara för samvetsfångar utan ger sig in i politiska kampanjer med många bottnar. Hon pekar på hur organisationen kritiserat slöjförbud i Europa, men hållit tyst om slöjtvånget i Iran och Saudiarabien. Man tenderar, säger hon, att skjuta in sig på en machobetonad version av mänskliga rättigheter och friheter; man tar upp dödsstraffet och det rasistiska juridiska systemet i USA och hävdar att muslimer nu är de nya svarta.

Arbetet för fångarna på Guantánamo blir då centralt. Det är navet kring vilket konflikten snurrade i gång på allvar.

– Kampanjen var extremt klumpig och hade stora brister när det gällde dem som man bestämde sig för att arbeta för och samarbeta med, säger Sahgal. Tidigare verkade vi mot tortyr i olika delar av världen, men nu handlade det bara om att stänga Guantánamo. Misstänkta al-Qaida-medlemmar var de enda vi försvarade.

Jag studsar till när jag i mitten av november får se namnen på åtta tidigare Guántanamofångar, som den brittiska regeringen nu meddelar att den tänker ge ekonomisk kompensation. En av dessa är Moazzam Begg, vars samarbete med Amnesty var det som fick Gita Sahgal att gå ut med sin öppna kritik. Begg driver föreningen Cageprisoners och i våras åkte han på föreläsningsturné till flera europeis­ka länder där Amnestysektionerna stod som värdar. Vid sitt besök i Sverige beskrevs han i tidningen Amnesty Press som ”förgrundsgestalt i kampen mot USA:s övergrepp under det så kallade kriget mot terrorismen”.

Amnestys tillfällige generalsekreterare Claudio Cordone har kommenterat konflikten så här:

– Amnesty fortsätter att hävda Moazzam Beggs rättigheter som tidigare fånge. Han uttrycker sin egna åsikter, inte Amnestys. Och Begg har aldrig använt någon med Amnesty gemensam plattform för att uttala sig emot andras rättigheter.

2001 flyttade Moazzam Begg med sin familj från Storbritannien till ett Afghanistan styrt av talibanerna. I sin bok Enemy combatant – skriven ihop med Victoria Brittain, en erfaren utrikesreporter som också suttit i ledningen för Respect, ett besynnerligt brittiskt valsamarbete mellan extremvänster och islamisthöger – förklarar han: ”Talibanerna var bättre än allt annat som Afghanistan hade haft de senaste 25 åren.”

Beggs advokat Gareth Peirce betonade i en intervju i The Guardian i oktober att de al-Qaida-anklagade personer som hon försvarat inte utgör något hot mot den nationella säkerheten utan är ”intelligenta, eftertänksamma män”.

Jag tror att det ofta kan vara svårt att se de olika nivåerna och nyanserna i de motsättningar som uppstått kring vänstern, islamismen och de mänskliga rättigheterna. Det finns en upprördhet hos personer som Sahgal, som tränger oerhört mycket djupare än känslan av att vara personligt förorättad. Här pågår glidande, smygande förändringar där det oacceptabla accepteras i namn av en tolerans grundad i dåligt historiskt samvete och ovilja att hamna i främlingsfientligt sällskap. Här finns en reell upplevelse av att framför allt kvinnors rörelsefrihet är hotad, också i väst.

På Cageprisoners hemsida skriver Moazzam Begg syrligt om Sahgal och de feminister och skribenter, bland dem Salman Rushdie, som ger henne rätt. Webbsajten innehåller också välvilliga texter om livstidsdömda terrorister som Omar Khyam och framträdande islamister som Abu Qatada, Abu Hamza al-Mazri och Anwar al-Awlaki.

Nästa år fyller Amnesty 50. Jag har inte något horn i sidan till organisationen. En mig närstående person blev släppt ur ett tortyrfängelse efter mångårig och envis brevskrivning av en Amnestygrupp tusen mil därifrån. Men precis som hos Rädda Barnen och andra internationella bistånds- och miljöorganisationer, som gått från det lilla till det stora formatet, från individens engagemang till apparatens konsolidering, finns alltid risken att de som från början var idealister en dag blir för stora för sitt eget bästa och börjar likna företag eller affärsdrivande verk.

Jag tänker att det borde vara självklart att vara emot krigets rättslöshet, som just på Guantánamo. Då replikerar Gita Sahgal att frågan om stöd till dem som tänker döda oss andra är människorättsförespråkarnas lackmustest.

– Cageprisoners är inte någon människorättsorganisation, säger hon. Den skriver rapporter om tortyr, men det är uppenbart att dess inriktning är att upphäva de mänskliga rättigheterna. De har bara lärt sig använda de rätta uttrycken. Om de var vita fascister skulle vi förstå detta. Om deras slogan var ”Rights for whites” skulle vi inse att det inte handlar om rättigheter så som vi tänker oss dem.

Det finns åtskilligt att fundera på här, för Amnesty, för vänstern, för oss alla som anser att vi befinner oss på det godas sida. Vad är det vi inte ser när vi lägger märke till övergrepp i terrorbekämpningens namn men tänker att människor i utsatta situationer omöjligt kan vara skurkar?