Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
1/4

Jan Andersson: Amerikansk inrikespolitik har blivit mitt gift

Hur kunde demokraterna bli sittande med Joe Biden och Bernie Sanders? Och varför bryr jag mig om det? undrar GP:s Jan Andersson.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

A hoax. En bluff. Det är Donald Trumps favoritord; ett köttben åt sina supportrar och något hårt att slänga i ansiktet på sina motståndare. Det är ett kort och kärnfullt ord, svårt att bemöta och enkelt att uttala – perfekt för den amerikanske presidenten.

För allt är ju en bluff. Riksrättsåtalet var en bluff. Robert Muellers rapport och hela Rysslandsaffären en bluff. Klimatkrisen är en bluff, skapat av kineserna, och det sätt som demokraterna underblåst oron för det nya coronaviruset är såklart en bluff. Oklart dock om presidenten menar att själva viruset är en bluff. Troligen inte. Men kanske lite.

Däremot är de pågående amerikanska primärvalen ingen bluff, även om de känns toppstyrda och för republikanerna avgjorda redan i första kurvan. Efter förra veckans supertisdag går i dag sex nya delstater till val, däribland Idaho, Mississippi, Missouri och det för höstens presidentval så betydelsefulla Michigan.

Frågan är alltså inte om Donald Trump vinner de republikanska primärvalen (det gör han), frågan är varför jag och så många andra svenskar bryr oss?

Med sina 833 delegater har Donald Trump visserligen en bit kvar till de 1 276 som krävs för att knipa nomineringen som republikanernas presidentkandidat, men Trumps enda utmanare inom partiet, Bill Weld, har bara lyckats skrapa ihop en (1) delegat, från det första primärvalet i Iowa.

LÄS MER: Att leva med Trump

Frågan är alltså inte om Donald Trump vinner de republikanska primärvalen (det gör han), frågan är varför jag och så många andra svenskar bryr oss? Varför sitter vi uppe mitt i natten med starkt kaffe i koppen, Aftonbladets chatt i mobilen och CNN:s livebevakning från en vallokal i Mellanvästern på fulstream i paddan? Det enkla svaret: jag vet inte.

Men ända sedan Donald Trump dundrade in på den politiska scenen 2015, ja egentligen sedan Barack Obama vann primärvalen 2008, har den amerikanska inrikespolitiken blivit som ett gift. En fix idé. Något man bara måste följa, fundera på, förhålla sig till. Varje dag, varje vecka.

Även om man inte begriper systemet fullt ut (jag gör det inte) är det djupt fascinerande att beskåda när den amerikanska demokratin, stödd på världens äldsta konstitution, kommer i rörelse likt en gammal landmassa och långsamt glider till val. Fast så himla långsamt går det ju inte.

Det amerikanska presidentvalet är väl egentligen den politiska motsvarigheten till Formel 1-cirkusen – tyngst, dyrast och malligast i motorvärlden – och de pågående primärvalen är kvalheaten. Inte livsviktiga för själva tävlingen men ändå avgörande för slutresultatet. Det är här man arbetar upp farten och placerar sig i vinnarhålet, eller tappar hjulen och får lämna racet.

LÄS MER: "Att följa Trump är som att åka obältad i Balder"

För tolv år sedan kunde vi följa 47-årige Barack Obama, en svart Jed Bartlet (Martin Sheens demokratiske president i tv-serien "Vita huset") stiga högt, högt mot himlen. Det var storslaget och upplyftande. De senaste åren handlar det snarare om att bevittna hur luften pyst ur den där stolta, amerikanska ballongen som nu rasat i marken och dragits i smutsen. Inte lika storslaget, men fängslande och fascinerande.

Inför årets livsviktiga primärval radade partiets 29 vitt skilda kandidater upp sig i tv-nyheterna, likt en motvilligt återförenad avgångsklass, men efter förra veckans supertisdag återstår bara partiets båda åldermän.

Dagens demokrater befinner sig dock långt från den idealiserade, behagliga och begåvade version som visades upp i världens bästa tv-serie för 20 år sedan.

">
Martin Sheen spelade president Bartlet i den idealistiska tv-serien "Vita huset" som sändes runt millennieskiftet. Den tiden känns långt borta nu. Bild: MICHAEL CAULFIELD
Martin Sheen spelade president Bartlet i den idealistiska tv-serien "Vita huset" som sändes runt millennieskiftet. Den tiden känns långt borta nu. Bild: MICHAEL CAULFIELD

Inför årets primärval radade partiets 29 vitt skilda kandidater upp sig i tv-nyheterna, likt en motvilligt återförenad avgångsklass, men efter förra veckans supertisdag återstår bara demokraternas båda åldermän. Borta är borgmästarna, rockmusikerna och militärerna, försvunna är författarna, 70-talisterna och såklart alla kvinnor (förutom den chanslösa 80-talisten och före detta militären Tulsi Gabbard som ingen gillar).

Kvar finns 77-årige Joe Biden och den i sammanhanget närmast revolutionäre vänstervisionären Bernie Sanders, 78. (Martin Sheen var 59 år när Jed Bartlet blev president, märk väl). Så vad säger man om det ... hurra?

Gör det lite tyst i så fall. För dig själv. Att demokraterna efter fyra kaosartade och konfliktfyllda år inte kunnat skaka fram och enas kring en kandidat som slår undan benen på Donald Trump och hans kuvade republikanska parti är nämligen helt obegripligt. Varken virrige Joe Biden eller ilskne Bernie Sanders känns den uppgiften vuxen, trots att de tillsammans är 155 år – vilket råkar vara precis så länge sedan som USA:s främste republikan Abraham Lincoln mördades.

Det är såklart en gåtfull parallell att dra i sammanhanget, jag inser det, men inte alls lika obegriplig som att Lincoln är den president som Donald Trump helst vill ställa sig jämsides med.

Donald Trump å andra sidan trumpetar ut sin egen förträfflighet, vevar med armarna och krossar allt som byggts upp i demokratins bräckliga porslinsbutik.

En mer konkret bild av demokraternas huvudbry är att både Joe Biden och Bernie Sanders skulle vara äldre när de flyttar in i Vita huset än vad USA:s hittills äldste president Ronald Reagan var när han flyttade ut. Åldern är ett rejält bekymmer, hur man än vänder och vrider på det, och det är inte partiets enda problem.

För dagens demokrater sparkar bakut. De biter sig själva i svansen, har en olycklig förmåga att agera korkat och de vägrar envist att lära sig av sina misstag. Donald Trump å andra sidan trumpetar ut sin egen förträfflighet, vevar med armarna och krossar allt som byggts upp i demokratins bräckliga porslinsbutik.

Plötsligt står det klart varför demokraterna valt en åsna som politisk symbol och republikanerna en elefant. Men jag tror ändå det vore bra för partierna att byta sina zoologiska symboler och skaffa emotionella supportdjur mer i takt med tiden. Jag föreslår en struts och en orangutang.