Jag var i extas, så uttrycker sig författaren Jonas Bonnier i en DN-intervju om hur det var att träffa helikopterrånarna. Jag blev fascinerad, säger han i intervjun i GP i går. Han vill berätta om rånarnas mänskliga sidor uppger han i en tredje.
Skulle en ung kille i, säg Bergsjön, bli intervjuad av, säg Uppdrag Granskning, och säga att han var i extas över att träffa en rånare, eller att han vill framhäva rånarnas mänskliga sidor skulle han inte bara bli stämplad för livet utan det skulle vara en allmän bild av tillståndet i en hel stadsdel, eller varför inte flera stadsdelar.
Men en miljonärsson, uppväxt i en annan sorts segregerad förort, som nyss släppt en bok, riskerar ingenting annat än högre försäljningssiffror och fler intervjuer.
Boken som marknadsförs som en deckare ”byggd på mängder av intervjuer” är redan såld till 33 språk och Netflix har köpt rättigheterna. ”Utan rånarna hade jag inte kunnat skriva den”, säger Bonnier och berättar att han intervjuade dem i ett femtiotal timmar. Jonas Bonnier har synts överallt för lanseringen av en bok som gör en mycket förmögen man ännu mer förmögen. En affärsidé som Jens Lapidus också har gjort sig rik på, att ta historier från kriminella och sälja dem som romaner, och på köpet stigmatisera deras uppväxtområden ytterligare.
Men i den långa DN-intervjun berättas också historien om ett annat rån. Också en verklig händelse som inträffat i författarens egen familj. Jonas Bonniers pappa gör ett av sina sex barn till oäkting och arvslös. När Jonas Bonniers syster till slut förlorar i domstol så beräknar hon själv värdet av det hon gått miste om till 400 miljoner kronor.
På bokens marknadsföringssida står det att Helikopterrånet är ”ett av de mest spektakulär brotten någonsin i Sverige”. De kom över 39 miljoner, pengar som aldrig återfunnits. Systern rånades på tio gånger mer pengar.
Att göra sin egen dotter arvlös skulle många säga vara kriminellt, i folkmun naturligtvis, för rent juridiskt är det helt i sin ordning. Och så är det med väldigt många av de kriminella som återfinns i förorter som Djursholm. De kan smita från skatt men är alltid välkomna hem till Skatteverket utan straff så länge de erkänner. Ekobrottslingar döms sällan och gör de det så är det till öppna anstalter.
På frågan i DN om Jonas Bonnier känner skuld gentemot sin syster svarar han nej. Han har inget behov av att korrigera sin fars misstag.
Måhända är det det som är skillnaden mellan förort och förort. På en plats finns ständigt misstanken om fel förebilder och den kollektiva skulden är alltid närvarande. På den andra platsen tar man bara ansvar för sig själv och kan unna sig att komma i extas över vad man vill.
Jag ägnade större delen av 2009 av att intervjua medlemmar i kriminella gäng i Göteborg för pjäsen Gangs of Gothenburg. Extasen uteblev.
