Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

America Vera Zavala: America Vera-Zavala: Saknas: Global mensrevolution

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Jag lägger upp en bild på min nyinköpta menskopp på Facebook. Utöver alla likes så är det flera kvinnor som skriver grattis. Grattis. Och jag förstår dem. Jag är frälst. Jag skulle kunna sjunga menskoppens lov, bedyra dess funktionalitet och instämma i alla prognoser om en bättre värld och en mindre uttorkad vulva.

Jag är i gott sällskap, scenkonstnären Eddie som är med i Snoppen Blöder (har visats på Atalante) tycker menskoppen är suverän, och författaren till boken Att Föda, Gudrun Abascal, vill skicka menskoppar till ett biståndsprojekt i Afrika, och så min väninna från Paraguay som är på kort besök och när vi ses pratar vi om – mens. Hon berättar att det går en mensvåg genom Paraguay, och det görs aktiviteter i något som kallas för carpa roja, det röda tältet. De har också börjat göra aktiviteter för barn. Så hennes tioåriga dotter hade gått dit, och efteråt hade hon förklarat för sin sexårige lillebror att vid fullmånen – då blir kvinnorna som galna.

Och det vekar onekligen som att dessa galna kvinnor har bestämt sig för att prata om mens, trenden verkar vara global. I Sverige pågår det för fullt med en menspjäs i Göteborg, en annan i Stockholm och en tredje i Borås. Serieböcker har publicerats och nu senast bloggerskan Clara Henry som hade längst kö av alla på Bokmässan i september.

Ska ingenting få vara privat, betyder detta att vi snart kommer få se pjäser om … ja precis vad som helst, räcker det inte nu? Jag är säker på att den reaktionen är på väg. Så brukar det vara. Men den här mensvågen som utspelar sig i Sverige på 2010-talet är frigörande och sund. Det handlar trots allt om att synliggöra något som de flesta kvinnor har en gång i månaden i kanske 35 års tid av sitt liv.

Det handlar också om tolkningen av ”kvinnosaker”. Att uthärda smärta, och blod, är ju en styrkedemonstration som finns med i nästan varenda film. Män trotsar smärtan och fortsätter framåt, i Rambo, i Pulp Fiction, i True Detective, men i skildrandet av kvinnor plockas blodet bort.

I den flitigt framförda musikalen Evita finns inte blod med. Evita brukade byta binda flera gånger men trots detta blöda igenom under sina långa arbetspass på välgörenhetshemmet. Hon brukade klä sig i ljus blus och mörk kjol just för att fläckarna skulle märkas mindre trots att det i slutändan kom fram att det inte var mensblod utan ”riktigt” blod framkallat av livmoderhalscancern som skulle ta död på henne endast 33 år gammal. Tänk om Evita hade varit man, jag är övertygad om att åtminstone en sång hade handlat om den blödande Evita som till varje pris arbetade vidare.

Det jag fortfarande saknar i mensrevolutionen är det globala perspektivet. Det är frånvarande i de tidningar och pjäser jag har sett. Fullt upptagna med vår egen frigörelse glömmer vi bort kvinnor i andra delar av världen. Mens är fortfarande stigmatiserande i många delar av världen, tillgången till bindor och tamponger så dyr eller av andra skäl inte möjlig att flickor tvingas avstå från skolan när de har mens och kvinnor från arbete. Så borde det inte vara och just menskoppen kan vara en lösning på detta.

Jag tänker på alla de kvinnor som är på flykt, kanske mensen uteblir på grund av stress, kommer oregelbundet, blöder extra mycket. I läger, i överfulla båtar, på tåg.