Så föll då till slut drottningen. Ingen schackmästare i världen hade kunnat rädda henne ur de fällor som lagts fram. Pjäs efter pjäs ramlade. Omringad och sviken av de smarta stockholmarna och sitt eget ungdomsförbund, därifrån hon kom och som hon alltid varit lojal mot.
Politik är ingen snäll bransch och även om jag aldrig tyckt om Anna Kinberg Batra som politiker så önskar jag ingen det hon precis har gått igenom.
Frågan är bara, vad är det egentligen som har hänt? För Kinberg Batra har inte fått gå för att hon är stel, eller inte tillräckligt bra på att kommunicera utan för att partiets politiska omläggning inte föll så väl ut. Och den var hon inte ensam om att göra.
Näringslivet, företagare, Svenskt Näringsliv, borgerliga debattörer och ledarskribenter, många är de som började räkna ut att högern aldrig kommer regera i Sverige igen om man inte släpper in Sverigedemokraterna i gemenskapen. För en del var det kanske invandringsfrågan som stod i fokus, för andra rädslan för höjda skatter, begränsningar av vinster i välfärden och alltför stora satsningar på att förhindra klimatförändringar. Det som började som ett matematiskt problem: hur blir vi fler än de rödgröna? Har slutat med en tragedi för det som för ett par år sedan var det stora borgerliga partiet.
Under AKB:s krisvecka skrev en del borgerliga debattörer Moderat partihistoria när de fabulerade om att Moderaternas fall började med Fredrik Reinfeldts tal om ”öppna hjärtan”. Ett tal som då det begav sig inte var så uppseendeväckande men som efteråt fått en slags kultstatus som den sista stunden då Moderaterna höll rent högerut. De som sällar sig till den historieskrivningen menar följaktligen att Kindberg Batra inte tillräckligt karismatiskt och passionerat drivit detta tydligt och övertygande nog. Men väljarna håller inte med om analysen. Istället är det den nya politiska linjen som blivit Moderaternas och därmed hennes fall.
Anna Kinberg Batra jobbade i EU-parlamentet 1995-1996, hon för Moderaterna och jag för Vänsterpartiet. De lanserade då debattskriften ”Land för Hoppfulla” som kom att få kritik för rasism men som i själva verket var ett tidstypiskt nyliberalt manifest. "Låt dom få komma till Sverige och låt den som visar framfötterna stanna” var budskapet. På den tiden ville nästan alla ungdomsförbund ha fri invandring, det som skilde sig var synen på hur mycket ”hjälp” invandrarna skulle få.
Vi som då var med i Ung Vänster ansågs konservativa då vi ville ha reglerad invandring med betoning på att hjälpa människor på flykt. Men det jag i alla fall såg som positivt var att jag trodde att den nya generationen aldrig skulle kunna röra sig mot rasismen. Jag rös de få gånger jag tvingades dela hiss med Jean Marie le Pen. Högerextremismen kändes skrämmande men också främmande. Den fanns inte i etablerade kretsar i Sverige på det sättet.
Nu har det gått 20 år. Nu står högerextremismen i centrum för den politiska debatten, för Moderaternas kris, och för en partiledares avgång.
Det finns andra vägar framåt än att samarbeta med Sverigedemokraterna och därmed normalisera rasism, flyktinghat och populism och i Moderaterna finns flera ledare som matchar den nya vägen. Nu återstår valet.
