11 september 1973. Min pappa vaknar. Han är i Valparaiso eller så är han i Santiago de Chile. Jag minns inte exakt för de få gånger jag har vågat fråga var han var den där dagen så har det varit så nervöst och hans berättelse känts så viktig att vissa detaljer inte fastnat.
Men någonstans i någon av de två städerna var han. Han som var medlem i kommunistisk ungdom, sportfotograf och filosofistudent. Han som var ung och hade hela livet framför sig.
En general har avsatt en demokratiskt vald president. Dagarna som följer är brutala. Förföljelse, bombningar, våldtäkter, avrättningar. Nationalstadion i Chile som fylls med fångar och förvandlas till ett tortyrläger. Min pappa åker landvägen till Peru. En flykting har blivit till. De kommande månaderna flyr tiotusentals människor Chile. Min pappa är en av många.
USA understödde aktivt Pinochet och militärjuntan under hans tid vid makten. En av de viktiga spelarna i Vita huset var Henry Kissinger. Det namnet fladdrar förbi i somras. Stockholms finansborgarråd Anna König Jerlmyr lägger upp en bild på sitt Instagram där det står:
”Vilken kväll! Hade privilegiet att sitta bredvid 96 år gamla Henry Kissinger.” Jag ser fotot och tänker: hon äter middag med en mördare. För det är det han är för mig.
Jag tittar återigen på fotot på finansborgarrådet och på Kissinger. För mig är han också ansiktet på någon som producerar flyktingar.
Det finns just nu en besatthet av att presentera siffror, procent och politiska förslag på hur invandringen ska minska. Det började med den ödesdigra presskonferensen 2015 då Refugees Welcome-sommaren gått över till höst, från hopp till andrum. Kristdemokraterna säger att de vill minska invandringen med 60 procent, Moderaterna säger 70 procent, och de som aldrig velat ha några invandrare hit lyckas presentera sitt förslag om 100 procent som något seriöst. Och ibland undrar jag om de vet hur en flykting blir till?
Den berömde konstnären Alfredo Jaar som själv tvingades fly efter militärkuppen 11 september 1973 har låtit sin besatthet av Henry Kissinger bli till konst. Utställningen "The Kissinger project" har ställts ut på olika platser i världen. Jag såg den i Parque de la memoria i Buenos Aires, minnesplatsen för de 30 000 mördade och försvunna efter militärkuppen i Argentina 1976 (som Kissinger också var involverad i). Idén är att argumentera för att Kissinger som hade olika positioner i USA:s regering 1969-1977 borde ställas inför rätta för krigsbrott utförda av USA och dess allierade.
Jag vet inte vilket datum det var dagen då de unga i Syrien gick ut på gatorna för att protestera mot en tyrann och diktator. De ville ha frihet, samma som de som rev ner Berlinmuren ville ha, och det som demonstranterna i Hongkong vill ha. De unga syrierna hade aldrig trott att de skulle bli dödade, torterade, att städerna skulle utplånas. De älskade sitt land. Och så tvingades de fly.
Jag tittar återigen på fotot på finansborgarrådet och på Kissinger. För mig är han också ansiktet på någon som producerar flyktingar. 11 september är för mig dagen som minns våra krossade drömmar. I år tänker jag också på 11 september som dagen då flyktingar blev till.
