Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Carl Harlén och Elisabeth Falk försöker förstå den kärlek som var i urpremiären av Teater Unos Dedikation. Bild: Patrik Gunnar Helin

Ambitiöst men lasten är för tung

Det handlar om en kärlek som var. Relationen kräver ny genomgång i Mattias Kärrbrinks drama Dedikation. De två möts igen och söker de svar de inte fått.

Teater

Teater Uno
Dedikation
Av: Mattias Kärrbrink
Regi: Stefan Ridell
På scen: Elisabeth Falk och Carl Harlén
Spelas: Nio gånger i september
Speltid: 70 minuter

Man måste beundra Teater UNO. 40 år gammal nu som fattig fri grupp fortsätter de medelålders entusiasterna att lägga repertoar med stor spännvidd, etisk apell och lustfylld publikkontakt. Klassiker, barn- och ungdomsteater, debattinlägg.

Alltså är jag nyfiken när teatern nu har urpremiär på Mattias Kärrbrinks stycke Dedikation, en katastrofal strid mellan kvinna och man om förlust och revansch. Det handlar om ett äktenskap som ännu tio år efter det att det upplösts sårar och blöder.

Skelett i garderoben var också tema i dramatikerns pjäs Vinterträdgården för snart tio år sedan har jag förstått. Också då med Carl Harlén i en av rollerna. Den här gången spelar han mot Elisabeth Falk och hennes nyanserat återhållsamma spel är verkningsfullt som kontrast till Harléns tryckkokare till ensam förlorare.

Hon sätter sina repliker med stor precision och bär en erfarenhet och oförlöst smärta i sin persona. Det är hon som kommer på oanmält besök till den uppgivne cynikern som skriver dåliga deckare men hellre löser korsord. Hon driver stycket och han kommenterar med bitter aggressivitet och misstänksamhet.

Krångliga referenser

Mästarna i den tradition som pjäsen ingår i är ju många. En av dess dygder är tematisk och motivisk koncentration. Svetslåga i stället för blåsbälg. Men Dedikation rymmer litet väl många intrigepisoder, krångliga referenser och namngivningar av det som varit parets biografi och geografi. Helt enkelt det som inte syns eller gestaltas på scenen men omtalas. Det berättas litet för mycket.

Hade dialogen silats mer kunde den avgörande tragedin om en dotters död smällt av rätt i ansiktet på en generationspublik som själv knappast är främmande för Livet och Den andre som helvete. Det hade föreställningen vunnit på.

Ett himmelrike alltså för den dramaturg som jag saknar medan jag otåligt väntar på att ”Agnes” och ”John” skall tystna kring sin ensamhet och tragedi. Det sker också så småningom och då blir det annan nivå och förtvivlan i spel och historia.

En existentiell besinning avlöser alla alltför enkla och förutsägbara nålsticksrepliker. Sådana som dryper av gift från det förflutnas misslyckanden men som vi sedan länge har utvecklat ett robust immunförsvar mot. Eller?

Pjäs och föreställning seglar helt enkelt med för tung last och blir svårmanövrerad i sin konstruktion.

Men ambitiöst så det förslår är det. Det skall också sägas.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.