Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Kulturminister Amanda Lind (MP) på Guldbaggegalan 2020 på Cirkus i Stockholm. Bild: Jonas Ekströmer/TT
Kulturminister Amanda Lind (MP) på Guldbaggegalan 2020 på Cirkus i Stockholm. Bild: Jonas Ekströmer/TT

Ann Ighe: Amanda Lind måste inte se all film

Kritiken mot kulturministern är överdriven. En kulturministers jobb är i första hand att göra politik, inte att ha detaljkoll på enskilda verk inom alla konstarter och kulturformer som finns i hens område. Det tycker Ann Ighe, redaktör på Ord & Bild.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Var det en skandal att Amanda Lind sa att hon inte hade sett några av de Guldbaggenominerade filmerna, på en rak fråga i samband med galan? Nej, jag tycker inte det. Enligt Aftonbladets Karolina Fjellborg var detta ”helt magiskt bedrövligt”, och DN:s Helena Lindblad menar att detta var att ”sparka på en bransch som redan ligger”.

Detta är överord. Men det är också ett exempel på en slags exotisering av kulturpolitiken, och en förväntan på att ministern för området ska besitta en kringsyn över enskilda verk i den trots den lilla budgetandelen stora bredd av konstarter och kulturformer (samt idrott och demokrati) som hon arbetar med, och förhoppningsvis för. Kanske vet hon inte riktigt hur det ligger till i tabelltoppen i damhockeyligan heller?

LÄS MER: Amanda Lind bjuder in till stort metoo-möte

Borde då inte en kulturminister veta vad konst och kultur är, vara intresserad, läsa böcker och se film, gå på teater, väva, tycka att det sättet att ta till sig kunskap är viktigt? Ska hen inte vara bildad? Jo. Men jag tycker inte att Amanda Lind har gjort sig skyldig till att ignorera kulturen, inte anmärkningsvärt mer än någon annan som haft hennes jobb. En kulturminister ska se till att göra politik. Att det finns en filmpolitik, att utbildningen fungerar, att kulturen som görs kan vara tillgänglig för många människor, på många platser. Att vi i det här landet tar vara på att det finns många fler människor som skulle kunna uttrycka sig själva och sina erfarenheter som poesi, film och konst än som har möjlighet att göra det idag. Dessutom, naturligtvis att det görs plats för det icke-kommersiella, det spetsiga, det smala, det aparta. Och det bästa. Det är viktigare än att ministern på området har samma kringsyn när det gäller prisnominerade filmer, böcker eller tidskrifter som vi kan förvänta av det fåtalet kritiker vi har som kan syssla med detta på heltid.

Den svenska filmen vill bli älskad, i brist därpå sedd. Men utmaningen att nå ut är mycket större än frågan om ministern skulle ha sett till att få länkar skickade till Rosenbad. Och frågan är om vi inte snart kommer att längta efter en kulturminister som är beredd att ge en bransch förtroende att dela ut sina priser och hålla på med sina galor utan att hen kommenterar innehållet.

LÄS MER: Amanda Lind delar kulturchefernas oro