Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke (MP) och justitie- och migrationsminister Morgan Johansson (S) dansar under Dagens Medias DJ Battle under politikerveckan i Almedalen. Bild: Henrik Montgomery/TT
Kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke (MP) och justitie- och migrationsminister Morgan Johansson (S) dansar under Dagens Medias DJ Battle under politikerveckan i Almedalen. Bild: Henrik Montgomery/TT

Almedalen - en branschmässa för de hemliga makthavarna

GP:s kulturchef Björn Werner om hur Almedalen för PR-konsulter och politiskt anställda inte är ett medialt spektakel, utan en plats för nätverkande som är lika viktig för dem som Bokmässan är för förläggare och kulturjournalister.

Expressengetingar som vaggar runt och delar ut hallonlakritskolor till Janne Josefsson som ropar i en megafon medan Nordiska Motståndsrörelsen står hotfullt och blickar med döda ögon ut över hamnområdet. Alice Bah Kuhnke armvevar till Gyllene Tider på ett ”DJ Battle”. Det är medialt. Det är menlöst. Det är Almedalen.

Så vill dokumentärfilmaren Cecilia Björk, vars aningen sarkastiskt betitlade dokumentär En bra vecka för demokratin som just nu går att se på SVT Play, beskriva den kommande veckan i Visby. En bild som rimmar med den gängse uppfattningen och som faktiskt redan 2012 beskrivits lite mer systematiserat av statsvetaren Maria Wendt i hennes bok Politik som spektakel.

För en som betraktar händelserna i Visby på avstånd från TV-soffan stämmer denna bild till mångt och mycket. Det kommer tveklöst bli ett dagligt medialt frossande i politiska utspel, partiledartal, en och annan lyckad PR-kupp och säkert någon skandal. För alla som inte är på Almedalen, det vill säga de allra flesta, är detta allt vad Almedalen kommer vara. I år igen.

Men att förstå Almedalen på det sättet är lite som att försöka förstå Bokmässan enbart som ett ställe där böcker säljs. Eller Way Out West som ett ställe med mycket vegetarisk mat. Det blir enögt. Den mediala biten av Almedalen är nämligen bara en del av ett större ekosystem, där en grupp politiska aktörer som i tysthet blivit en allt mer utpräglad del av det svenska politiska systemet kommer till sin fulla rätt.

Jag pratar om gruppen ”policyprofessionella”. En grupp jag i en tidigare tjänst som forskningsassistent lagt ganska mycket tid på att undersöka. En kartläggning av runt 1500 personers karriärer och intervjuer med ett 70-tal personer under två år, för att vara exakt (läs Makt utan mandat: de policyprofessionella i svensk politik av Stefan Svallfors, Bo Rothstein och Christina Garsten om ni verkligen vill gå på djupet).

Studien talar sitt tydliga språk. Policyprofessionella är personer som vare sig är politiker, journalister eller byråkrater. Istället rör de sig i de allt större sprickor som uppstått mellan de olika mer traditionella tjänsterna i det politiska kretsloppet. De kan kalla sig saker som pressekreterare och politiskt sakkunniga, PR-konsulter, tankesmeder och utredare. De jobbar i riksdagen, regeringen, i fackförbunden, intresseorganisationen och på PR-byråerna. Den som tittar noga i Cecilia Björks dokumentär kan se dem lite överallt, lite i sidlinjen bredvid de politiker och aktivister som gör allt för att synas.

Deras arbetsuppgifter är de som uppstått i en värld där partier står ljusår från medlemmarna, där medierna utövar en konstant press på politikerna och där informationsflödet forsar så snabbt att det är svårt ens för statsministern att nå ut med ett klart budskap om något alls. Svaret på frågorna stavas i samtliga fall generellt unga, besjälade och högutbildade personer som inte har någon lust att vandra på traditionella politiska vägar för att påverka samhället. I utbyte mot att frånsäga sig äran kan man komma ganska nära den politiska makten ganska snabbt.

Det är alltså sällan Stefan Löfven som skriver sina tal och debattartiklar. Det är inte bara Ulf Kristersson som arbetar fram innehållet i Moderaternas partiprogram. Hans Linde i Vänsterpartiet skriver sannolikt inte motionerna på egen hand. Carola Lemne på Svenskt Näringsliv är inte den som forskar fram den politiskt färgade kunskapen. Marcus Wallenberg lobbar inte ensam.

Men om de policyprofessionella är osynliga vägs de upp av sitt antal. När studien gjordes, mellan 2012-2014, uppgick de till runt 2000-2500 personer, att vägas till exempel mot riksdagens 349 riksdagsledamöter eller den svenska regeringen på 23.

När denna grupp intar Almedalen ser de något helt annat än de journalister som bevakar den och de politiker och aktivister som kastar sig ut på Visbys gator på jakt efter kameralinsen. I de policyprofessionellas värld är detta en branschmassa på precis samma sätt som Bokmässan är det för förläggare, författare och kulturjournalister. En plats att under avslappnade former knyta kontakter, hitta kunder och ha de där viktiga småpraten med nyckelpersoner som kan leda till ett bättre jobb om ett halvår. Och förstås sucka och skvallra om hur tråkigt det skulle vara att va politiker, ett av de mest återkommande resultaten i studiens många intervjuer.

Eftersom de policyprofessionella är ganska lättfotade karriärister och enligt studien inte har ett jobb mer än två år är detta nätverkande A och O. De kunskaper man som politiskt anställd i regeringen hämtar in om politik går alltid att ta vidare till en intresseorganisation eller PR-byrå som vill köpa dina kunskaper för att kunna påverka politiken utifrån och, i mindre utsträckning, vice versa. Så här under ett oroligt valår kan du lita på att extra många socialdemokratiska policyprofessionella står med ett glas rosé krampaktigt i hand på allsköns mingel medan de försöker sondera terrängen inför höstens eventuella arbetslöshet.

Att vi inte ser den här delen av politiken i medierapporteringen är inte så konstigt. För att citera Otto von Bismarck: folk mår bäst av att inte veta hur korvar och lagar kommer till. Det är lättare att skapa ett narrativ kring tanken på att partierna faktiskt företräder sina medlemmar, och partierna föredrar självklart också att ge den bilden. Att partiledarna faktiskt säger det de själva tänkt. Att intresseorganisationerna själva kommer på sina kampanjer. Men jag tror Otto von Bismarck hade fel. Det är hög tid att även den bredare allmänheten börjar förstå Sverige för den allt mer komplexa politiska verklighet som den är. Att se bortom partiledartalen och Expressengetingarnas infernaliska platthet och se vad som händer under partytält och kring borden med toppade glas rosé.

För det är i okunskapen om hur politiken egentligen blir till som känslan av att politiken ligger utanför väljarnas händer växer. Den känslan som lätt kan skapa impulser att rösta på någon som lovar att ställa saker och ting till rätta. Den känslan klarar sig Sverige bra utan.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.