Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Stig Larsson är en av de som i debatten kallats för kulturman. Bild: DAN HANSSON / SVD / TT

Johan Wanloo: Allt jag ville var att bli en klassisk kulturman

Den livslånga drömmen om att bli kulturman grusades av verkligheten. Eller tänker också Stig Larsson på klimatet och Corona? Det frågar sig GP:s krönikör Johan Wanloo.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

LÄS MER: Joakim Lamotte är ett komiskt geni

LÄS MER: "Jag var närmast autistiskt inställd på att bli serietecknare"

Det handlade nödvändigtvis inte så mycket om att jag ville uttrycka mig konstnärligt som att jag ville ligga kvar i sängen länge på morgonen. Jag ville inte att samhällets regler riktigt skulle gälla mig. Inte duscha varje dag. Sällan eller aldrig utföra praktiskt arbete. Inte komma ihåg folks födelsedagar och det skulle ursäktas med ”det är okej, han är kulturman.”

Det gick inte så bra. Dels smittades det ner av ”Kulturprofil”, som ju nu är lika bespottat som ”gravskändare”, dels var jag trots allt mer konventionell än vad jag trodde. Jag körde barnvagn upp och ner i backar och gillade det. När jag stod och vek tvätt blixtrade alltid tanken ”det här har minsann aldrig Bruno K Öijer behövt göra” förbi men den försvann alltid lika fort.

Men faktum kvarstår. Det var den romantiska bilden av den sociala identiteten ”kulturarbetare” som lockade mer än det själva kulturella arbetet.

Ibland händer det att jag läser böcker skrivna av svikna barn till uppburna författare, som "Blåbärsmaskinen" av Nils Claesson eller "Om man håller sig i solen" av Johanna Ekström, och känner samma skamsna spänning som när man läser om rockstjärnor som svinar och beter sig illa. Usch vad hemskt men lite fräckt ändå.

Så jag kan återgå till att stå på balkongen och vara en kulturman i lugn och ro?

Så även om deadlines, ekonomiska villkor och yttre krav tvingat mig att vara en vanlig människa ser jag alltid till att någon gång i veckan, genom ren viljestyrka, känna mig som den klassiska bilden av en gränsöverskridande konstnär. Jag stänger locket till datorn, går ut på balkongen och tittar på molnen som flyger förbi. Eller på en koltrast i ett träd på gården. Jag tänker ”åh, en koltrast” och bara för en minut så känner jag mig som Per Wästberg, eller nåt.

Jo, jag förstår hur omoget det här är. Men jag ber inte om ursäkt. Dessa drömmar formades under tidiga tonår under en uppväxt i Göteborgs skärgård med en mamma som jobbade på restaurang och en pappa som var kommunalpamp.

På senare år har det dock blivit allt svårare. När man stått där i sin drömvärld och kollat på träd har plötsligt tanken på klimatapokalypsen dykt upp. Hur mår det där trädet egentligen? Och när man väl lyckats tränga bort de funderingarna så börjar jag oroa mig för fascismens utbredning i Europa. Kan ingen bara ta och lösa detta, tänker jag. Kan inte främlingsfientlighet bara sluta vara inne på samma sätt som folk slutade bära sotarmössa? Kan ingen uppfinna någon slags science fiction-apparat som käkar upp alla utsläpp?

Så jag kan återgå till att stå på balkongen och vara en kulturman i lugn och ro?

Det är så illa att det enda som får mig att sluta tänka på de här grejerna är en annan samhällelig katastrof, nämligen Coronaviruset som sprider sig i raketfart över världen. Ur askan rätt i skogsbranden.

Tänker någonsin Stig Larsson på sånt här? Eller Katarina Frostenson? Lika bra att jag sätter mig och jobbar igen så jag har råd att skaffa mig en bunker som jag kan fylla med preppersgrejer istället.

LÄS MER: The Guardian har fel – Andra långgatan är inte coolt