Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Allt de rev upp var en massa damm

Ellen Mattson om dokusåpakulturen, om att vara sig själv, röra om i grytan och komma in under ytan.
Det är något med iscensättningskulturen som gör att den kryper in överallt. Iscensättning förresten - man skulle lika gärna kunna kalla den för en provokations- eller konfrontationskultur. Vad det handlar om är att skapa starkast möjliga känslouttryck på kortast möjliga tid.

En nyligen avslutad tv-serie med några skådespelare samlade på ett slott avslöjade att iscensättandet nu har smugit ända in i gyllenlädersalongerna. Till och med bland dessa hyllade artister som knappast behöver göra några barturnéer för att främja karriären fanns behovet att sätta extra sprätt på verkligheten. Den räckte liksom inte till annars. Dokusåporna har skapat ett särskilt språkbruk för förhållningssättet, och nu citerar jag ungefärligt ett antal programförklaringar under årens lopp: det handlar inte om att vara sig själv, det handlar om att gå in i det där huset och spela den roll som produktionsteamet vill att man ska spela.
Nu alltså även i slottstappning.

Här finns en intressant beredvillighet att ge upp sig själv för sakens skull, att vara någon annan, vem som helst, men gärna en bad boy/girl med mycket knallpulver i fickorna. En explosiv slutprodukt är värd personliga offer. Nu ska vi röra om i grytan, nu ska vi komma under ytan, nu ska vi rispa, sticka, skära och se vad som kommer fram. Med sådana stridsrop stormar man fram och tror att något uträttas. När någon blir riktigt förbannad tror man att man kommit nära livet. Nu bränns det!
Men man får inte nödvändigtvis fram sanningen med provokationer. Det är ungefär som att försöka lära någon att ta höga C med hjälp av kräkmedel. Man får en reaktion, men vilken? Människor som blir ledsna och arga stammar och sätter i halsen, de har svårt att få fram en sammanhängande mening. Framför allt har de svårt att få fram det de verkligen vill säga.

Det som är värt att höra, det man kan lära sig något av, det som kort sagt betyder något, det nystar man fram. Det tar tid. Våld är ingen särskilt bra idé. Våldsamma gräl kan vara god underhållning om man är lagd åt det hållet, men det som kommer fram under grälen är bara varianter på det gamla vanliga: Gjorde jag ju inte! Gjorde du väl visst det!
Det låter en jävla massa när slottshärarna drabbar samman, men efteråt ser man ju att allt de rev upp var en massa damm. Man bara tror att man har varit med om något.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.