Jag satt hela söndagen och tittade på ett fotografi. Det är inget särskilt bra fotografi, men jag kan inte bli kvitt det.
Det togs på eftermiddagen måndagen den 9 september 1946. Det föreställer Dan-Axel Broström och Ann-Ida Broström. Dan-Axels kostym är så perfekt att det nästan gör ont att se den. Det finns något stilettartat med skjortkragen. Ann-Ida går i leopard. Redarkronprinsen och drottningen.
Det är sjösättning på Götaverken av Amerikalinjens ”Stockholm” – 12 165 bruttoregisterton, 160 meter lång.
De ser så trötta ut.
Dan-Axel har den där matta blicken av välvillig liknöjdhet som man får när man har tvingats att se neutralt glad ut så länge att man till slut inte orkar annat. Han är nästan genomskinlig, som om han doppats i lösningsmedel.
Det hade han också i någon mån: han åt gott och drack bra.
Och Ann-Ida. Buketten verkar vara rosor och cypresskvistar.
Familjen Broström ägde rederier. De ägde varv. De ägde Svenska Amerika Linien. De ägde ytterligare några dussin bolag. De ägde det mesta.
Det var bara ”Stockholm” som enträget släpade sin otur mellan hamnarna - ömsom Havanna, ömsom Holmestrand. Hon bytte väl ägare tio gånger. Hon hette ”Volker, Fridtjof Nansen”, Italia 1”, ”Italia Prima”, ”Valtur Prima” ”Caribe”, Athena” och ”Azores”. Hon var flyktingförläggning i Oslo. Hon anfölls av pirater vid Afrikas Horn. Hon hölls för obetalda räkningar i Marseille uti pant.
I tio år hade de försökt bygga fartyget ”Stockholm”. Detta var tredje försöket. Den första ”Stockholm” brann direkt. Den andra ”Stockholm” byggdes i Monfalcone - en minimal stad vid Adriatiska havet, i en för mig okänd provins som på svenska eventuellt skulle kunna heta Gorizien. Men antagligen heter den ingenting på svenska. Ingen behöver prata om den. Britterna bombade den andra ”Stockholm”.
Detta var alltså tredje försöket att få en ”Stockholm” på Atlanten.
Jag känner viss sympati med Dan-Axel och Ann-Ida.
Denna tredje ”Stockholm” kom i väg med otur i kölvattnet. En dimmig julikväll 1956 utanför Nantucket krockade hon med ”Andrea Doria”, en italiensk ångare (ej från Gorizien). 56 personer strök med. ”Andrea Doria” sjönk. Stockholm flöt med hål i fören. Fören lagades vid Betlehem Steel i New York medan Dan-Axel kan antas ha suttit på Park Avenue i Göteborg. Sedan såldes ”Stockholm” till Östtyskland, som gav henne det kärvt välklingande socialistiska namnet ”Völkerfreundschaft”, och råkade ställa henne på grund vid Sandhamn 1960.
Jag sitter år 2019 och tittar på bilden. Allt är dött och begravet. Broströms har gått under. Göteborg är inte ens en varvsstad längre. Amerikabåtarna är borta. Allt är borta. All världens brittiska bombplan och Monfalcones alla bedrägliga svetsloppor hade inte kunnat göra det bättre.
Allt försvann.
Det var bara ”Stockholm” som enträget släpade sin otur mellan hamnarna - ömsom Havanna, ömsom Holmestrand. Hon bytte väl ägare tio gånger. Hon hette ”Volker, Fridtjof Nansen”, Italia 1”, ”Italia Prima”, ”Valtur Prima” ”Caribe”, Athena” och ”Azores”. Hon var flyktingförläggning i Oslo. Hon anfölls av pirater vid Afrikas Horn. Hon hölls för obetalda räkningar i Marseille uti pant.
För närvarande heter hon ”Astoria”.
I augusti kryssar hon utanför Portsmouth.
Biljetterna kostar 119 pund. Jag är starkt betänkt på att fara med, men jag har tyvärr tvättstuga den dagen. Prospektet ser trevligt ut: Restaurang Olissipo, Lotusbuffén, nattklubb, bridgerum och och kalypsoshow.
Jag kan inte sluta att titta på bilden eftersom allting som har att göra med den har gått under. Allt utom fartyget ”Stockholm”.
I detta ögonblick står en bartender och blandar en screwdriver i panoramabaren. Passagerarna pratar om nästa års resa, till Azorerna eller Nordkap. De pratar alltid om nästa års resa. Fartyget ”Stockholm” glittrar i morgonsolen med sin läkta stäv. Hon seglar från Portsmouth i sommar. Hon har överlevt hela det gamla Göteborg och hon kommer att överleva oss alla.
REDAKTIONELL RÄTTELSE: Familjen Broström ägde inte Götaverken vid den tidpunkt då fotografiet togs. Texten har korrigerats.
