Min läkare är lika gammal som jag. Som nyfödda skrek vi ikapp på BB, sprattlade, sträckte ut våra händer mot det vi inte visste någonting om. Trettio år senare sitter vi mittemot varandra. Jag med åkommor, hon med svar. Hjälp.
Jag är äldre än någonsin och rädd för mycket. För död och besvikelse. För duvor, att popcorn ska poppa i mitt ansikte innan jag hinner lägga på locket och för att bajamajor ska välta när jag är inne i dem.
Detta misstänksamma förhållningssätt till livet tog fart för tjugofem år sedan, när jag såg Mufasa hänga från en klippavsats. Han ropade på sin bror Scar som istället för att hjälpa honom satte klorna i hans händer, väste "länge leve kungen" och släppte. Mufasa halkade ner, blev ihjältrampad av en ilsken hjord djur. Scenen slet upp mitt inre. Så såg ondska ut. "Lejonkungen" lärde mig och andra sena 80-talsbarn att livet har nyanser – att det kommer kräva försiktighet och mod.
LÄS MER:Bob Dylan vägrar fotas – vem kan klandra honom?
Men för att må bra behöver en människa sina oförsiktiga rum. För mig, blev Liseberg ett sådant. I en berg- och dalbana kan ingenting nå dig, för alla våndor blir sekundära när kroppen tvingas hantera adrenalinet. En åktur i Helix varar dessutom i ett exakt antal minuter. Det finns någonting lugnande i den inramningen.
Ibland hör man de rädda, framförallt vuxna, som vägrar åka upp och ned. De säger detta bestämt, som om det vore en av få principer i livet: "Jag gillar Liseberg men åker ingenting som går upp och ned". Jag har inte förstått det farliga i det, tills för några veckor sedan under en tur i just Helix. Jag blundade, funderade på om glappet mellan hjärnhalvorna kan vidgas av kraftiga skakningar och vad det i så fall kan leda till. Kollaps, psykbryt?
I samband med att "Lejonkungen" har nypremiär, har alltså försiktigheten letat sig in i de oförsiktiga rummen. Kanske lider alla 80-talister av ett Mufasa-sår, som aldrig läker. Scar dödade inte bara sin bror utan också en generations naivitet.
LÄS MER:10-talet loggade vi in och ut
Att rädsla eskalerar med tiden har nog en naturlig förklaring. Fram till nyligen fanns en auktoritär vuxenhet som, trots att den ibland är svår att lita på, får världen att gå runt. Nu är "Lejonkungen"-barnen vuxna. Vi sitter på chefsposter, diagnosticerar patienter på vårdcentralen och monterar berg- och dalbanor. En jämnårig ser till att spännet sitter fast innan jag skjuts ut över nöjesparken med några skruvar mellan bröstkorgen och döden. Det får mig att fundera, för vad vet jag – som parerar mellan duvor på Drottningtorget?
Alla vuxna är barn som låtsas. Det skrämmer men har också någonting förlåtande över sig. Nu ska "Lejonkungen" lära nya barn, framtidens låtsasvuxna, att livet har nyanser. Någon ska väl göra det.
