Ingenstans har filmfestivalsjukan skildrats så inträngande som i Thomas och Anna-Clara Tidholms lilla vuxensaga De älskade film (Filmkonst nr 35). Det är fredag sent i januari, makarna Ray och Berit säger hej då till barnen och försvinner ner till Järntorget. De ser invigningsfilmen på Draken, de ser filmer om allt möjligt, vistas i andra tider, på andra platser: "En äng, en skog, en savann full av pyrande vulkaner. De går där och äter av allt vad som ges och frågar inte varifrån det kommer".
Utan Ray och Berit ingen filmfestival - men det finns förstås mer än cineastiska motiv till varför denna karusell slungar filmer och filmare i allt högre tempo världen över. De senaste två decennierna har en enorm global apparat vuxit fram. Innan dess var filmfestivalerna relativt få och stora. Så kom Sundance, uppstickaren som mitt i en liten skidort i Utah blev arenan för amerikansk independentfilm. Framgången gav ekon också här: plötsligt verkade varje håla, stad och region behöva en filmfestival. Ideologisk uppbackning gav Institutet för Framtidsstudiers chef Åke E Andersson med sitt rosiga tal om det hägrande K-samhället. Om målet var kunskap/konst/kreativitet/kommunikation - vad bättre än en filmfestival kunde då sätta sprätt på en trött kommun?
En av de första småfestivalerna jag själv rapporterade ifrån var den i Pisek (1991), en sliten medeltidsstad i Tjeckoslovakien som erbjöd total mönstring av landets filmliv. Filmerna simultantolkades på fyra språk i den enda biografen, sedan bjöds vi tillresta kritiker på lunch hos den stolte borgmästaren. Samtidigt växte festivalerna i antal och ingen vet exakt hur många det finns i dag: bara i Europa räknar filmnätverket ECFF med 250 stabila medlemmar. Och ju fler som konkurrerar om de bästa filmerna, desto viktigare att profilera sig med kändisjury, sponsorer, serier, priser: förutom vår guldbagge delas det ut gyllene grodor, rävar, kalvar, magiska hästar, apelsiner, oliver, ankare...
Filmfestivalerna har blivit ett fenomen, en komplex organism som från 50-talets slutna syndikat utvecklats till ett slags alternativt distributionsnätverk. De närmaste dagarna möter vi inte bara färska genier som suktar efter respons. Där finns även små film- och distributionsbolag för vilka festivalen fungerar som testbana och reklamplats, förutom alla organisationer som syns i baren och sömmar ihop nya projekt.
En helt annan fråga är förstås varför denna 1900-talskonstruktion överlevt vår tids utbudsexplosion. Vilka krafter ryms i en övermäktig programkatalog när all världens film kan beställas hemifrån? Uppenbarligen har inte behovet av kulturella vägvisare minskat. Och möjligen, men här slirar jag, finns ett djupare värde i att faktiskt vilja gå och se, att mötas och skiljas - kanske på grund av, snarare än trots, Järntorgets snöglopp.
