Vad är lämpligare än att börja denna fältstudie i västgötsk småstadskaraktär i grönköpingen framför alla andra – åtminstone några år till – ”Alingsås, the capital of fika”, ”Alingsås, den trivsamma trästaden”, ”Alingsås, utan oss vore korv och mos bara korv”.
Alingsås är allt svenska städer vill vara. Det är affärer, bostäder och kontor om vartannat. Här är promenadavstånd till det mesta. Ett 20-tal kaféer och konditorier vittnar om kontinentala vanor. Den välbevarade tvåvåningsbebyggelsen från främst 1700- och 1800-tal är rena pilsnerfilmen – jag kommer på mig själv med att snacka söderslang. Och här finns till och med en ringled – nåja – som avlastar centrumgatorna från biltrafik. Bortom den sipprar fridfulla villaområden ut i djupa lövträdsskogar och bördig jordbruksmark, allt sandwichat mellan Mjörn och Gärdsken.
Ändå är Alingsås en vilsen stad. Smått schizofren faktiskt. Det är som om de 26 000 medborgarna inte riktigt begripit vilken kulturskatt de sitter på. Eller vad sägs om den här stadssloganen: ”Alingsås, här parkerar du gratis i hela centrum!” Desperat som en inkastare på en sjaskig bakgata. Något som lett till att både Stora och Lilla torget idag är bilhav – potatiskungen och alingsåsaren Jonas Alströmers gröna bronshuvud sticker upp som ett rundningsmärke mellan de böljande biltaken.
För att inte tala om exploateringsplanerna för Lyckan, ett bedagat industriområde söder om järnvägsspåret. Här påstår sig politikerna vilja bygga en förlängning av den befintliga stadskärnan. Man efterlyser en ”hållbar och attraktiv blandstad”, ”tät”, ”inkluderande”, ”särskild hänsyn ska tas till barn och unga”. Ändå liknar det nuvarande arkitektförslaget mest en motorvägsstad. 100 meter långa kvarter på uppemot åtta våningar, innergårdar så stora att sökarljus och skallgång kommer att krävas för att finna de små gulliga barnen när de förirrat sig ut på vidderna.
Man undrar, lider Alingsås möjligen av en alldeles makalöst akut bostadsbrist? Varför annars retardera till denna Schwarzeneggerarkitektur, broilerpumpad och anabol?
Moderaten Daniel Filipsson, kommunstyrelsens ordförande:
”Kommunens invånarantal stiger med en procentenhet per år, cirka 400 personer. I runda slängar föds det 150 till 200 barn, resten är en ofta lite äldre befolkning som flyttar hit från våra grannkommuner, Göteborg, Borås och Lerum.”
En ganska maklig ökningstakt alltså.
Snarare, visar det sig, beror Lyckans motorvägsestetik – se där en oxymoron – på just en motorväg. Trafikverket vill ”uppgradera” E20. De fyra filerna ska sannolikt bli sex, fem meter höga bullerskärmar flankera, hastigheten höjas från 60 till 80 kilometer i timmen och de fyra korsningarna som sammanbinder norra och södra Alingsås måste göras planskilda – kraftfulla asfaltsramper ska svinga sig upp, göra en Biellmannpiruett runt egen axel, för att sedan landa mjukt som en svan på jungfruis.
Klart Filipsson är skeptisk: ”I ett värstascenario blir det Trafikverkets lösning”, säger han. ”Men jag vill tro att vi kan hitta ett mer stadsmässigt uttryck.”
Genom att exploatera Lyckan vill Filipsson föra staden närmare vattnet. Idylliska Gärdsken hägrar. Eller om det är Ica Maxi, inhyst i ett sågtandat före detta bomullsväveri från tidigt 1900-tal. I direkt anslutning, nere vid strandbrynet, byggs nu 95 lägenheter, ritade av norska a-lab. Försäljningspriset har överträffat alla mäklarförväntningar – över 40 000 kronor kvadratmetern – en hausse som gjort lilla Alingsås till den kommun i Sverige där bostadsrättspriserna ökar snabbast.
Vad det är som lockar är inte svårt att se. Gärdsken är frottébadrockar och flötmete och trollsländor och in till centrum tar det bara en kvart. Promenaden går längs Gerdskastigen jäms med ringlande Lillån, idag ett oansenligt promenadstråk, men när Lyckan står klar – om någonsin, områdets framtid har diskuterats sedan 90-talet – kan detta komma att bli starten på en av Sveriges allra vackraste stadsrumssekvenser.
Redan nu kan man flanera genom stadskärnan utan att någonsin beträda annat än torg eller park. Ända från järnvägsstationen i söder upp till Plantaget i norr (där Alströmer odlade tobak). En sträcka på en knapp kilometer.
Svagast är starten. Stationsbyggnaden får väl anses godkänd, SJ-arkitekten Adolf Edelsvärd välkomnar med en milanesisk renässansvilla, ursprungligen i rustikt tegel, numera i falukorvsröd puts. Men den intilliggande Åmanska parken är gorgonzola, vilsna öar av grönt på vällinggrå botten. Bara ledstråken som korsar och tvärsar likt förkastningssprickor bryter monotonin.
På ”parkens” östra sida ligger Estrad, handbolls- och evenemangsarenan från 2013 som genast byter namn till ”pestrad”; här radar yxiga volymer upp sig i billigaste karrosseriplywood. Förr ståtade här ett bryggeri av Alwin Jacobi, samme arkitekt som ritade Münchenbryggeriet i Stockholm och Lyckholms i Göteborg, men det revs så sent som 1998.
Lyckligtvis finns Alströmerska magasinet från 1730-talet bevarat – kanske mer tack vare sin upphovsman än sin arkitektoniska kvalitet. Det är Alingsås äldsta icke-kyrkliga byggnad och den omringande museiparken ter sig rent högfärdig intill denna bredbenta bjässe. Det gör Sparbankshuset också, den modernistiska klossen på andra sidan Bankgatan, men här lurar ändå ett leende bakom kalkstensansiktet; en munter knäck i takfoten varslar om grandezzan som väntar: Lilla och Stora torget.
Torgen är Alingsås kronjuvel. Två vidsträckta plan, lätt tiltade, liksom svävande, förankrade endast i mitten av trådsmala Lillån. Runtomkring spelar jugend, rokoko, renässans och modernism i pastelliga färger och varierade höjder och det är uppsluppet och elegant på en och samma gång. En grace som märks även i Jan Räntfors granittrappor; här såsar alingsåsarna, lapar sol, frossar glass, plaskar med fötterna i ån. Jan Räntfors som också ritade Lejontrappan i Göteborg – i Alingsås behöver man inga pråliga lejon för att hävda sig.
Att föreställa sig staden utan Stora och Lilla torget går knappt. Här etableras en stadsmässighet som de flesta andra städer av samma storlek saknar. Visst, Alingsås har kvarter på kvarter av mysiga handels- och hantverksgårdar, men man är inte Hjo eller Eksjö, man är något mycket mer samtida och relevant.
Detta märks inte minst i två sentida tillbyggnader.
Den första ligger bara ett tiotal meter längre upp längs det diagonala park- och torgstråket, vid foten av Christinae kyrkas torn. Här gömmer sig Carl Nyréns lilla församlingshem, som ett ägg i ett storkbo, en cylinder som inte har ett dugg gemensamt med den klassicistiska kyrkan förutom att båda byggnaderna är vita. Ändå samsas volymerna perfekt.
Förhållandet är kanske inte lika spänstigt som mellan puderdosan och läppstiftet i Berlin – en given referens – men det är harmoniskt och gemytligt på kafferepsvis. Och genom att rikta församlingshemmets välvda panoramafönster rakt mot Plantagets park inlemmar Nyrén skickligt byggnaden i den triumfatoriska stadsrumssekvensen.
Den andra är förstås tingsrätten, strax väster om centrum. En sekelskiftesbyggnad av folkloristiske Adrian Pettersson som förlängts med en sadeltaksvolym med burspråk. Vilket kanske inte låter särskilt radikalt, om det inte vore för att hela tillbyggnaden – tak, väggar, entrédörrar, armaturer … – är klädd i zinkplåt. Som om huset doppats i en pyts med silverfärg.
När byggnaden stod klar förra året pepprades Alingsås tidning med insändare. ”Ett plåtskjul!” ”Ett schabrak!” ”Det mest bedrövliga som hänt!” Men i takt med att rheinzinken patinerats tycks opinionen ha nyanserats. Det räcker att studera plåtarbetena för att blidkas; fyra olika skivbredder ger fasaden liv, de perfekt bockade mötena bryter ner skalan och anpassar tillägget till omgivningen. Arkitekterna på Tengboms har därmed lyckats para en gammaldags hantverksomsorg med ett urbant uttryck och mycket mer Alingsås än så kan det väl knappast bli.
Apropå E20 och schizofreni. Strax före sommarsemestern beslutade kommunstyrelsen att den framtida motorvägen genom Lyckan-området skulle placeras i tunnel. Det ter sig som ett förhastat beslut.
Dels för att kostnaden för den knappt 400 meter långa överdäckningen förväntas landa på över miljarden. ”En sak är säker”, medger Daniel Filipsson, ”vi kommer aldrig att kunna räkna hem investeringen.”
Och dels för att E20 inte har fler än 18 800 fordon per dygn, lika många som Karlavägen på Östermalm i Stockholm som är en trädkantad esplanad med butiker och planteringar och bänkar och skulpturer och fontäner.
Att E20 någonsin skulle kunna bli så trivsam är förstås svårt att tro – här fraktas farligt gods, skyddsavstånd på över 30 meter till närmaste bebyggelse rekommenderas. Men det borde rimligen vara lokalpolitikernas plikt att utforska möjligheterna. Istället för att dränera kommunkassan i syfte att stilla Trafikverkets framkomlighetsbegär borde man prioritera stadslivet.
Alingsås – etablerad 1619, två år före Göteborg – var trots allt här först.
