Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Alexander Bards samarbete med TV4 har avslutats efter en tweet om Black lives matter som många uppfattat som rasistisk. Bild: Jonas Ekströmer/TT

Anna Björklund: Alexander Bards fall är ett modernt gladiatorspel

Dramatiken kring Alexander Bards utspel på Twitter är förutsägbar: Alexander Bard belönas med extra mycket tid i rutan och nya följare. Bianca Ingrosso fortsätter vara solbränd i det döende tv-mediet.
Under tiden fortsätter de verkliga makthavarna flytta runt miljarder obevakade.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

LÄS MER: Alexander Bard går till attack mot Bianca Ingrosso

LÄS MER: TV4 bryter samarbete med Alexander Bard

Att bryta den fjärde väggen, kallas det när man gör den som tittar på ett drama påmind om att handlingen inte är på riktigt. Det kan göras medvetet, som när en karaktär plötsligt börjar prata in i kameran istället för med de andra skådisarna. Eller så sker det av tafflighet, när en specialeffekt är för dålig, när de kvinnliga karaktärerna kommer ur duschen hårdsminkade eller när de glömt en Starbucks-mugg i bakgrunden i ”Game of Thrones”.

Hur mycket överseende man har med den sortens brott från illusionen brukar bero på hur bra resten är. Är hjältesagan tillräckligt gripande skiter jag både i Orlando Blooms smäktande överspel och att orcharméerna ser både blurriga och kantiga ut sådär som animationer brukade bli på nollnolltalet, ”Sagan om ringen” är spännande ändå. Hade berättelsen varit sämre hade vi stängt av med en generad rysning så fort Legolas kom i bild.

Det stora dramat nu är på internet och rollerna är satta. Skurky Skurksson den här veckan är Alexander Bard, efter en tweet om Black lives matter är alla bikaraktärer engagerade. De offentliga utbrotten i chock, vrede och teatral indignation hade kunnat tas ur en sydamerikansk telenovela. Nu ska skurken inte kunna jobba på fina finstället längre utan tvingas sänka sig till att få pengar från dumma dummissarna, tycker de ena. Men hur var det nu med yttrandefriheten, frågar de andra. Akten når sitt klimax när Bianca Ingrosso tar ställning och såklart svarar elakingen med att kalla henne hora. Han är perfekt castad.

Bard belönas med extra mycket exponering och nya följare och Ingrosso fortsätter vara solbränd i det döende tv-mediet. De mindre karaktärerna får mest något att prata om ett tag. De får hoppas på nästa runda, nästa säsong, då rollsättningen kanske gynnar dem mer.

Är detta den andra akten är den inte så välskriven. Eller är det mer likt ett tv-spel? Ett spel där man får poäng för varje kraftuttryck som formuleras offentligt, varje platt ställningstagande, varje reaktion i form av brutna kontrakt eller avståndstaganden, vad det nu egentligen är.

Inte medryckande dramatik

Men jag rycks inte med. Historien har berättats lite för många gånger sedan sociala medier uppfanns och jag känner mig rätt många glas vin ifrån att likea någon inspirerat formulerad åsikt för eller mot. Jag märker att jag börjar skruva på mig, berättar fortsättningen högt för mig själv innan den hänt. Först övertrampet, tätt följt av förnedringen, sen stödet, allvaret, revanschen, comebacken. Jag ser trådarna som håller i dockorna. Väggen är bruten.

“Stämningen” på sociala medier har det alltid klagats på. Det är för hårt, för kort, tolkningarna är ogenerösa, hatet vinner, hjälp! Men åsikterna och debatten på internet har mycket lite med verkligheten att göra. Black lives matter är en så politiskt ofarlig rörelse att vartenda multinationellt företag kan ställa sig bakom budskapet. Och Alexander Bard är inte rasist, han är krämare i branschen som ligger mellan filosofi och underhållning, där uppmärksamhet är den nödvändiga råvaran.

När man minns detta är dramatiseringen inte särskilt medryckande, popcornen smakar papper. Inte bara för att illusionen är bruten, utan för att jag minns att någonstans där ute pågår den riktiga politiken. Där miljarder flyttas hit och dit och de riktiga makthavarna spankulerar omkring obevakade. För att jag minns att de riktigt farliga besluten kan fattas när folket är upptagna med att titta ner i gladiatorringen, där några slavar gestaltar ett gammalt, redan vunnet slag.

Fler texter av Anna Björklund:

LÄS MER: Det är kvinnorna som startar drev på internet

LÄS MER: Den kvinnliga vänskapen är brutal