Någonting fattas mig när jag kliver in i Akvarellmuseets entré: Den rörliga bilden. Animationen i all sin komplexitet. Den som sedan barnsben har fått mig att ömsom älska och avsky Disney. Älska för den rika mängden visuellt fantasieggande filmer glimrande som skatter i barndomens referens-skafferi – ofta med musikalisk twist och överraskande vändpunkter–- bland dem favoriterna Fantasia (1940) och Dumbo (1941). Avsky för studions kommersiella cynism. Den ansvarslösa reproduceringen av skadliga stereotyper, rasismen, bristen på normkritik, genusmedvetenhet, det cyniska utnyttjandet av kreativ arbetskraft. Och så de obligatoriskt lyckliga sluten. Hela tiden. Happy happy.
Allt handlar förstås om hur du berättar. Det var Walt Disney extremt medveten om.
Tack vare en stor mängd konstnärliga medarbetare skrev han in sig i filmhistorien genom att återskapa - och ytterligare popularisera - redan älskade folksagor, fabler och myter. Med musikens och filmteknikens hjälp skapade hans studio banbrytande animerad film för ny publik, långt innan filmatiserade bästsäljare, prequels, sequels och remaker blev till trött vardagsrutin i Hollywood-fabriken.
Hur väl berättandet fungerar, och vilken effekt historien får, har med urval att göra. Så hur berättas då historien om Walt Disney Animation Studios eget historieberättande på Nordiska Akvarellmuseet i Skärhamn?
Utställningen Disney – Konsten att berätta kan läsas som en öppen bok, pedagogiskt indelad i fem kapitel. I varsitt rum avhandlas myter, legender, fabler, skrönor och sagor. Allt överskådligt och prydligt. Samtidigt lite väl tillrättalagt, utan problematiserande och önskvärd politisk kontext.
Jag beundrar musiechefen Bera Nordals tänkande utanför boxen och höga ambitionsnivå, och har själv upplevt många hisnande ögonblick i de ljusa lokalerna alldeles vid vattenbrynet. Från mäktiga videoverk av konstnären Bill Viola till Alice Neels nerviga teckningar av nära relationer. Museet uppmärksammar lika gärna Elsa Beskow som Oskar Kokoschka eller Andrew Wyeth. Att tydliggöra Disneybildernas påverkan på, och betydelse för, vårt barnkulturarv är en god ambition. Liksom att som första museum i Europa visa okända verk, som inspirerat under studions animationsprocesser, i olika teknik som akvarell, gouache, kol, pastell och blyerts.
Både enskilda konstnärer och deras kreativa lagarbete betonas. Många illustratörer är anonyma, andra mer välkända europeiska konstnärer som Albert Hurter, Ferdinand Horvath och svenske Gustaf Tenggren. Få är kvinnorna som hållit i pennorna, men Mary Blair var en verklig Disneylegend, här representerad med bilder ur filmen Melody time (1948).
Utställningen är konsekvent en stillbildernas triumf över den rörliga bilden. Här råder en uppenbar brist på bildskärmar. På de få som finns visas episoderna utan ljud, en slags snöpt film. Tanken är att den rörliga bilden inte ska ta över och dominera.
Ändå är animationen Disneys signum, bara perioden 1928 till 1937 gjordes 75 kortfilmer, och helheten är helt avgörande för slutresultatet: illustrationerna och bakgrundstänket absolut – men helst i samspel med musik, dialog och rörelse.
I ett minimalt rum, alldeles för litet för att kallas bio, har åtta (!) svarta sackosäckar placerats. Därinne visas tidiga kortfilmer: Tre små grisar, Råttfångaren från Hameln och Vårens gudinna. I den sistnämnda, från 1934, rövas en blond och blåögd vårens gudinna bort, och förs ner i underjorden av en lismande kroknäst djävul. Fyra år senare gav Walt Disney, enligt New York Times, Hitlers favoritfilmare Leni Riefenstahl en guidad tur i sin studio.
Teckningarna i Skärhamn har valts ut bland 65 miljoner verk på Walt Disney Animation Research Library i Los Angeles. Tidsmässigt sträcker sig materialet från Tre små grisar 1933 till filmen Frost åttio år senare, efter HC Andersens Snödrottningen.
Disney – Konsten att berätta är en uppenbar "crowdpleaser" som kommer att locka horder av sommarturister. Men var finns det som utmanar och skaver?
Walt Disney kallas i utställningskatalogen "en av 1900-talets folkkäraste personligheter", ett påstående som tål att diskuteras. Meryl Streep har kallat honom "otäck anti-semit" och "trångsynt könsbigott". Och vad tyckte egentligen alla de tecknare som 1941 gick ut i strejk på grund av Disneys auktoritära stil?