Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
1/3

Hynek Pallas: ”Aktivister” på universitetet är inte problemet

Oviljan att vara tydlig med liberala principfrågor för en öppen debatt lämnar fältet öppet för såväl konservativa som agerar medlöpare till gryende diktaturer och progressiva som ser antirasism som självhjälp och vill ”avkolonisera grammatik”.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Vad som började i höjd med att författaren Ian Buruma under Metoo fick sparken som redaktör från New York Review of Books har i år antagit orkanstyrka. Avskedanden drabbar nu alla, från dataanalytikern som delat ”fel” undersökningar om protester till den engelske fotografen Martin Parr. Häromveckan lämnade Parr chefsposten på en fotofestival för att ha skrivit förordet till en bok från 1969, där det finns ett fotografi som kan tolkas rasistiskt.

Ta en paus och fundera på signalen som sänds till juniora journalister när flera redaktörer från några av USA:s mest prestigefyllda publikationer inom loppet av tre år har fått lämna jobbet för något de låtit trycka.

För – vilket var poängen med det omdebatterade öppna brev för ”rättvisa och fri debatt” som tidskriften Harpers publicerade i början av juli – det är väldigt sällan man behöver känna någon större oro för JK Rowlings plattform eller någon av de andra tunga namn som undertecknade brevet. Deras underskrifter är nämligen till för att påpeka risken för att mindre röststarka personer sveps bort – för att förebygga att det skapas ett klimat där det blir säkrare att på förhand välja bort misstänkliggjorda personer eller åsikter.

Ivar Arpi, ledarskribent på Svenska Dagbladet, och Karin Pettersson, kulturchef på Aftonbladet är två personer med inflytande över debatten om ”cancel culture”. Bilden är ett collage. Bild: Staffan Löwstedt, Pontus Lundahl
Ivar Arpi, ledarskribent på Svenska Dagbladet, och Karin Pettersson, kulturchef på Aftonbladet är två personer med inflytande över debatten om ”cancel culture”. Bilden är ett collage. Bild: Staffan Löwstedt, Pontus Lundahl

Ivar Arpi och Karin Pettersson

Det är anmärkningsvärt att just kultursidor undviker att ta tydlig strid med det faktum att konstens kretslopp faktiskt redan påverkats av det skrattretande begreppet ”kulturell appropriering”: böcker dras tillbaka för att författaren inte tillhör rätt minoritet (Alexandra Duncans ”Ember days”); de översätts inte för att det kan upplevas som ”rasistiskt” om en påhittad figur säger något negativt om minoriteter (vilket Lionel Shriver anklagades för av Ordfront).

Oviljan att vara tydlig – som när Aftonbladets Karin Petterson (27/7) ställer statsvetaren och Harperundertecknaren Yascha Mounks försvar för yttrandefrihet mot transrättigheter – innebär hot från annat håll eftersom det nödvändigt konsekventa försvaret då överlåts till en konservativ falang. Denna har länge haft ett horn i sidan till all normkritik och forskningen kring den. En forskning vars synliggörande av orättvisor – precis som aktivisters kamp – är nödvändig för att rättigheter ska bli verkligt universella och gälla även diskriminerade grupper.

Det är ironiskt som kritik av ”cancel culture” eftersom metaforen omvandlar vad som kan debatteras (åsikter) till något som bara kan stoppas (sjukdom).

Svenska Dagbladets Ivar Arpi har till exempel beskrivit hela forskningsfält och intellektuella med sjukdomsmetaforer som ”virus” och ”pandemi” (18/7). Det är ironiskt som kritik av ”cancel culture” eftersom metaforen omvandlar vad som kan debatteras (åsikter) till något som bara kan stoppas (sjukdom). Den svepande kritiken mot ”genusideologier” och antirasism är dessutom stabilt förankrad i den elit som för Ungern och Polen mot diktatur – där oliktänkande får sparken på löpande band och universitet läggs ner.

LÄS MER: Genusvetenskap – från politikerfavorit till bombhot

Aktivister på universitetet

Finns det ”aktivister” på universitet? Det har det alltid gjort – intellektuella tar ställning och man får bemöta även det i debatt. Går det då att ägna sig åt till exempel vithetsforskning utan att vara för en världsordning där vita är obotliga syndare? Ja, precis som generationer har studerat ämnen med Marx på litteraturlistan utan att bli stalinister.

Hotet är inte akademiska fält, utan de konservativa som agerar ideologiska medlöpare till de gryende diktaturerna – liksom de progressiva som tror på snabba lösningar.

Det må sedan vara universitet som ”avkoloniserar” grammatik ”i stöd med Black Lives Matter” i tron att ändringen av språknormer ändrar samhällsnormer eller svaga redaktörer som viker sig för de goda intentionernas mobbar.

Och chefer som låter dessa sätta agendan.

”White fragility” av Robin DiAngelo

Som vanligt är det viktigt att se vad som sker i den amerikanska storföretagskulturen: livrädda för påtvingad förändring (anställningskvoter och diskrimineringslagar med bett) anlitar HR-avdelningarna föreläsare som byggt ”antirasistiska” imperier på en blandning av vithetsstudier och självhjälp.

Mest känd är Robin DiAngelo, författare till den bästsäljaren ”White fragility” (2018), som lär ut att arbetsetik, objektivitet, skrivspråk och individualism tillhör en förtryckande vit kultur.

Teorier som använts för att synliggöra orättvisor omvandlas nu till hudfärgsbaserad kollektivism där alla vita blir obönhörliga rasister som måste sona synder. Mest känd är Robin DiAngelo, författare till den bästsäljaren ”White fragility” (2018), som lär ut att arbetsetik, objektivitet, skrivspråk och individualism tillhör en förtryckande vit kultur. Essentialistiska rastankar som har fått fast förankring på förfärande kort tid – under försommaren fick de till och med plats i en text om vithet på prestigefyllda National Museum of african american history and culture i Washington.

USA och delar av Europa befinner sig i farligt nära gränsen till ett auktoritärt maktövertagande. Det måste bemötas med demonstrationer och ord.

Lika lite som under Kalla kriget, där delar av vänstern lärde sig att blunda för kommunistdiktaturernas övergrepp, är detta en fråga där man måste kompromissa bort en liberal människosyn för den progressiva kampens skull. Tvärtom är det 2020 viktigare än på länge att försvara verkliga universella rättigheter – och det på alla flanker.

Läs mer av Hynek Pallas:

LÄS MER: Statydebatten i Sverige är historielös

LÄS MER: Recension: Surviving autocracy” av Masha Gessen

Missa inget från GP Kultur!

Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.