Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

1/1

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

"Agnès Varda var den franska Nya Vågens urmoder"

"En självständigare och mer egensinnig filmskapare än Agnès Varda är svårt att finna" skriver GP:s filmkritiker Monika Tunbäck-Hanson.

Agnès Varda kommer inte att ge sig ut på de franska vägarna mer, inte med sin nyfikna blick betrakta världen och inte visa oss den genom en ständigt sökande kamera. Agnès Varda dog på fredagen i Paris, nittio år gammal. Hennes näst sista film var den Oscarsnominerade dokumentären "Faces Places", en egensinnig roadmovie, som kom 2017. Den 5 april får också hennes filmiska memoar "Varda av Agnès" svensk premiär. Första filmen "La Pointe courte" kom 1954. Däremellan finns rader av filmer, dokumentärer och spelfilmer som idag tillhör filmhistorien. Hennes namn blev kanske inte lika berömt som herrarna Truffauts, Godards, eller Chabrols, men det var tillsammans med dem hon revolutionerade den franska filmen. Ja, hon har kallats den franska Nya Vågens urmoder.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

LÄS MER: Två konstnärer med blick för väsentligheter

"Vagabond", "Min Lycka", "Cléo från 5 till 7", "Efterskörd", "Agnes Stränder" – kanske är de filmer som är mest kända för en större krets. Men jag minns gärna också "Lille Jacques från Nantes", denna kärleksfulla berättelse om hennes make Jaques Demys barndom. Demy som hon i trettio år levde tillsammans med och som i sin tur gjorde oförglömliga filmer som "Paraplyerna i Cherbourg".

Med kameran som penna

Agnès Varda stod nog närmare dokumentärfilmare som Chris Marker och Alain Resnais än de övriga i den franska nya vågen, och utan att vara teoretiker har hon påverkat generationer av filmskapare. Hon har alltid gått sina egna vägar, alltid legat lite före med sin nyfikenhet på ny teknik men framför allt på människor, på sin samtid, men också på vad vårt förgångna, vad vår historia har att lära oss, vad litteraturen, poesin kan säga om oss.

År 2008 blev Agnès Varda hedersdoktor vid Filmhögskolan, Göteborgs Universitet och de ”lektionerna” hon då gav eleverna lär de aldrig glömma. Hennes klokskap, intensitet och hur hon generöst bjöd på sig själv. Det var enastående inspirerande.

Även om Varda hade ett starkt socialt engagemang och verkade mitt i 60 och 70-talets revolutionära tid gjorde hon aldrig politisk pamflettfilm. När hon talade med eleverna på Filmhögskolan sa hon till exempel ”Jag har inget budskap. Jag är ingen brevbärare… jag har heller aldrig varit någon lärare. Jag lär genom att göra film.”

En självständigare och mer egensinnig filmskapare än Agnès Varda är svårt att finna. Hon gjorde film på egna, inte på andras, villkor och i eget produktionsbolag. Hon skrev film som författare skrev böcker. Kameran var hennes penna och hon myntade begreppet cinécriture (franskans ecriture=skrift).

Oavsett i vilken genre hon verkade kändes hennes närvaro, även de gånger då hon inte själv var synlig.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.