Bör en tidning på lösa grunder hänga ut personer med namn och bild och anklaga dem för att vara landsförrädare?
”Nej, fast jo, om det gäller kulturjournalistik” är inte det rätta svaret. Det rätta svaret är alltid bara ”nej”.
En hållning som tyvärr inte verkar råda på Sveriges största kvällstidning, Aftonbladet. När SVT:s Kulturnyheterna (14/3) frågar om det verkligen var lämpligt av Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg att anklaga forskaren Martin Kragh för att vara brittisk spion utan belägg blir svaret från biträdande redaktör Eric Rosén nämligen ett annat:
”Hade Aftonbladet gjort en artikel om det här på nyhetsplats, så hade det varit en självklarhet. Men i opinionsjournalistik har man större möjligheter att skriva fritt om saker man anser att medier bör titta mer på.”
För de som värnar om kulturjournalistikens ställning ett häpnadsväckande citat. Varje dag sitter journalister på kulturredaktioner och tar fram nyhetstexter utifrån samma ramverk som alla andra journalister i Sverige. Om en källa är för svag eller en uppgift för tveksam ställs jobbet – också på en kultursida. Det är inga konstigheter.
Men så som Rosén föreslår det ska det alltså gå att tjuvkoppla detta system av journalistisk trovärdighet så länge avsändaren driver opinion. Plötsligt behövs ingen grundlig granskning, framförallt om opinionsbildningen faller in under kategorin ”kultur” – som alltså går att definiera så brett att till och med spionage innefattas. Räcker det alltså att en kulturchef eller kulturskribent på Aftonbladet har en stark känsla av att något ”borde tittas mer på” för att gå från vag misstanke till hårda offentliga anklagelser?
Precis som ledarsidorna har att förhålla sig till de fakta som ligger på bordet ska också kultursidorna göra det.
En fråga som får fördubblad kraft i och med det allvarliga klander från Pressens opinionsnämnd (PON) som riktats mot Aftonbladet för publiceringarna kring Benny Fredriksson, f.d. chef för Kulturhuset Stadsteatern. Också här spelar Aftonbladet Kultur och Åsa Linderborg en viktig roll. Fredriksson skulle enligt tidningens nyhetsrapportering ha ”pressat” en skådespelare till abort. I Linderborgs text på ämnet hänvisar hon utöver Aftonbladets artikel till egna källor och höjer insatsen – Fredriksson har nu ”tvingat” skådespelerskan. I PON:s egna utredning ska det senare visa sig att ingen vare sig har pressats eller tvingats till abort.
Det vore lämpligt om Aftonbladet här tydligt klargjorde sin hållning. Är opinionsjournalistiken fredad från fakta eller inte? En hållning som förblir oklar också efter Malin Ekmans långa intervju med Aftonbladets publisher Lena K Samuelsson i SvD (16/3). Å ena sidan säger hon där att den ansvarige utgivaren (AU) har ansvaret också för kultursidans texter. Samtidigt framgår det att ingen AU-ansvarig hade läst Åsa Linderborgs text om Martin Kragh innan publicering.
Förhoppningsvis landar tidningen i det enda självklara – att alla måste förhålla sig till sanningen på samma vis. Självklart ska landets kulturskribenter och kulturchefer ha rätt att även i fortsättningen driva opinion. Men precis som ledarsidorna har att förhålla sig till de fakta som ligger på bordet ska också kultursidorna göra det. Fundamentet måste alltid, oavsett vilket prefix som föregår ordet ”journalistik”, vara just det. Journalistik – grundligt förankrad i verifierbara uppgifter.
Det betyder inte ett stopp för hårda ord, starka känslor och okonventionell stilistik. Det betyder bara att det inte alltid räcker.
