Afrofuturismen riktade blicken mot rymden

Planeter som koloniseras av jazzmusiker, revolterande slavar som begår kollektivt självmord och astronautflickor med specialtränade katter. I andra delen av GP Kulturs serie om 1900-talets science fiction skriver Hynek Pallas om afrofuturismen och Sovjetunionens rymdfilmer.

ANNONS
|

Serie: Science fiction under fem decennier

Hur speglar science fiction-filmen sin samtid? GP Kulturs Hynek Pallas följer den populära genren genom fem decennier, från rymdraketer och jättekvinnor, till cyberhjärnor och genmanipulation.

Den 24 oktober 1964 blev Zambia självständigt. Ett par veckor senare rullade en tonårsflicka nerför en bergssida i en tunna.

Att söka afrofuturismens exakta rötter är en futil övning. Begreppet föds först 1994, i kulturkritikern Mark Derys essä ”Black to the future”. Men akademisk lingvistik är mindre intressant än de många orsakerna till att svarta kulturer – och särskilt afroamerikanska – under lång tid hade skapat alternativa framtidsvisioner.

Redan 1920 skrev den svarte sociologen W.E.B. Du Bois novellen ”The comet”. Kometen träffar New York och sprider giftiga gaser som dödar alla i staden. Utom en svart man och en vit kvinna. En berättelse där rasblandade relationer bara är möjliga när alla andra människor är döda. Där en svart man görs till den första och sista människan – om han inte axlar ansvaret att återbefolka planeten – är typisk afrofuturism. En alternativ historieframtid. Och en skräck i dåtidens vita öron.

ANNONS

Att föreställa sig ny samtidsframtid var också vad som gjorde att ”Black panther”, afrofuturismens Hollywoodgenombrott 2018, fick sådan uppmärksamhet. En föreställning om en rik svart nation som aldrig har koloniserats. Snacka om fiktion.

Jazzmusikern Sun Ra förs till Saturnus av utomjordingar

Men det visste Sun Ra redan 1936. Samma år förs jazzmusikern, född som Herman Poole Blount i Alabama, till Saturnus av utomjordingar. De ger honom ett budskap att sprida. Blount sköter det fram till sin världsliga död 1993. 1961 släpper han LP:n ”The Futuristic Sound of Sun Ra” och börjar bära scenkläder inspirerade av det gamla Egypten – och framtiden.

Sun Ra betraktas som en galning men omfamnas av hippierörelsen. Själv är han dödligt seriös. Uppfattar sig som inbegripen i en kamp med Svarta Pantrarna om den afroamerikanska framtiden. I pessimism över medborgarrättsrörelsens möjligheter skapar han universitetskursen ”Black man in the cosmos” på Berkeley. Den leder till en film ihop med regissören John Coney. I ”Space is the place” (1974) hamnar musikern på en planet som han bestämmer sig för att kolonisera med afroamerikaner. Sun Ra reser bakåt i tiden för att spela kort med en hallick på en strippklubb i Chicago. Vinnaren får styra över den svarta människans öde. Sun Ras rymdskepp landar i Oakland 1965 och erbjuder stadens svarta att bli rymdkolonisatörer. Hans band Arkestra spelar frijazz medan NASA försöker avrätta dem. I slutscenerna sprängs jorden i bitar.

ANNONS

Att den bästa afrofuturismen är tidlös är knappast överraskande. Heller inte att dess form är science fiction. Som filmkuratorn Ashley Clark påpekar så har afroamerikansk historia sedan slaveriet handlat om samma sak som sci-fi: att försöka förstå och finna sin plats i en värld som känns främmande. Afrofuturismens ämnen står utanför etablerad historieskrivning, dess utövare var outsiders eller kunde börja regissera sent. 1995 långfilmsdebuterar den första svarta brittiska kvinnan, Ngozi Onwurah, med ”Welcome II the Terrordome” som inleds med Igbo-folkets kollektiva självmord 1803. En grupp slavar revolterade och tog livet av sig hellre än att leva i kedjor. Filmen klipper tvärt till vår tid, där svarta lever inlåsta en sunkig slum. Onwurahs värld – där det går raka linjer från slaveri till polisbrutalitet, från rasism till fattigdom, från drogmissbruk till övervakning – avfärdades av svarta intellektuella. Idag ekar den i Black Lives Matters världsbild.

Svarta tonåringar skulle bli afronauter

Liksom Sun Ra var den zambiske skolläraren Edward Mukuka Nkoloso övertygad om att svarta därför hellre hör hemma i rymden. Eller åtminstone i ett eget land. 1964 startade han ”National Academy of Science, Space Research and Philosophy” för att göra svarta tonåringar till ”afronauter”. De ska hinna före Sovjetunionen och USA till månen. Och tränas i att gå på händerna (”det enda sättet för människan att gå på månen”) och rulla i tunnor för att klara G-krafterna.

ANNONS

Rubrikmakare världen över roas. Som svar skriver Nkoloso – revolutionär i ett land som nyss hade varit den engelska kolonin Nordrhodesia – en artikel:

”Vi har studerat Mars genom våra teleskop och är nu säkra på att planeten bara befolkas av primitiva urinvånare. Våra rymdfarare är redo. Rymdflickan Matha Mwamba, hennes specialtränade katter och en missionär reser först. Jag har varnat missionären att han inte får tvinga kristendomen på urinvånarna om de inte vill ha den”.

Polletten trillar ändå inte ner i väst. Långt senare upptäcker den svarta konsten Nkolosos antikoloniala rymdkapplöpningssatir. I Frances Bodomos kortfilm ”Afronauts” (2014) skyndar sig zambier natten för Apollo 11s rymdfärd 1969 att komma iväg först.

Även Sovjetunionen skildrar rymden

Samma språng gjordes i östblocket. Sovjetunionen hade haft en frodig sci-fi-industri redan på 1920-talet. På 1930-talet släcktes den ner, publiken skulle inte föreställa sig utopier som kunde ställa samtiden i dåligt ljus. Vändningen kom efter Stalins död och med Sputnik-satelliten 1957; det första föremålet tillverkat av människor i omloppsbana runt jorden. De östtyska och polska filmindustrierna började spotta ur sig film där framtida rymdsamhällen byggde på internationell solidaritet, på brödra- och systraskap.

Östblocket mästerverk kom 1963 – samma år som Sun Ra släppte skivan ”Cosmic Tones for Mental Therapy” – med ”Ikarie XB 1”. Den tjeckoslovakiske regissören Jindřich Poláks film var en adaption på boken ”The Magellanic Cloud” av sci-fi-genrens meste författare Stanisław Lem. ”Ikarie XB 1” utspelar sig i en framtid där ett multinationellt, socialistiskt styrt rymdskepp råkar på kapitalistsatelliten Tornado. Satelliten är full av kärnvapen från kalla kriget, men till skillnad från Ikarie har den misslyckats med sitt uppdrag.

ANNONS

”Ikarie XB 1” var en av filmerna som Stanley Kubrick såg inför produktionen av ”År 2001 – Ett rymdäventyr” (1968). Det var också en av få filmer som Kubrick inte avfärdade, utan plundrade på scenografiska detaljer. Liksom på dess dubbla budskap – vi är kapabla att utvecklas bortom våra biologiska förutsättningar men riskerar att använda våra teknologiska framsteg till att förstöra.

Redan 1964 köptes ”Ikarie XB 1” av American International Pictures. De klippte om filmen, dubbade och släppte den i USA under namnet ”Voyage to the end of the universe”. Som för att understryka den framtid som en dag skulle komma så var bolaget specialiserat på att distribuera sci-fi från sovjetblocket – efter att först ha klippt bort dess pro-socialistiska och anti-amerikanska propaganda.

LÄS MER:Filmerna om framtiden dolde den mörka historien

Missa inget från GP Kultur!

Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS