Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Afrika var hans liv - och död

Måhända var han mest berömd för sin våldsamma död. Men göteborgaren Johan Wahlberg hann samla in enorma mängder material från Afrika till svenska museer. Peter Johansson reste i hans spår för att kunna skriva en biografi.
Det är en ljus sommarnatt i Motala år 1838. Kanalfartyget Thor har lagt till i väntan på slussportarna, och den unge resenären Johan Wahlberg passar på att besöka sin morbrors grav. Morbrodern var Baltzar von Platen, ingift i släkten och byggherren bakom kanalen. Johan Wahlberg är ytterst förväntansfull, på väg som han är till Sydafrika på en naturvetenskaplig expedition. Utan en aning om att han själv har knappt tjugo år kvar av sitt liv, och att han inte ens ska få någon riktig grav. Kanske hoppas han däremot att de väntande äventyren ska få stor betydelse för svensk naturforskning. För så blir det.
- De mängder djur och växter som Wahlberg samlade in var ofantliga. Dessutom kartlade han södra Afrikas natur, ett område som på den tiden i princip var orört av européer.

Manisk samlare
Det säger Peter Johansson, till vardags chef för Vänersborgs museum. Han har tidigare i år kommit ut med en innehållsrik biografi över den närmast maniske samlaren och naturforskaren Johan August Wahlberg. En äventyrare vars gärning främst kan beskådas på Naturhistoriska riksmuseet i Stockholm, som hyser massvis av de uppstoppade djur, fåglar och även växter som han skeppade hem från Afrika. Men även andra institutioner runt om i landet har naturalia från Wahlberg. En ensam liten blåkråka är dock allt Vänersborgs museum äger i den vägen. Kunskaper om Wahlberg har man desto mer. Peter Johansson har tidigare skrivit en biografi över Axel Wilhelm Eriksson, zoologen och slaktarsonen från Vänersborg som står bakom museets afrikanska fågelsamling. Nu var det naturforskaren Johan Wahlbergs tur att få sin livshistoria nedtecknad, fast det var ingen lätt sak.
- Wahlberg skrev visserligen dagbok noggrant, men den var väldigt kärv och koncis. Däremot finns det ju brev bevarade, till och från kollegorna i Vetenskapsakademien och familjen i Göteborg. Det var intressant läsning, berättar Peter Johansson.

Tystlåten och tungsint
Han har också rest med fru och styvson i Wahlbergs afrikanska spår. Något som var mer eller mindre nödvändigt för att få en någorlunda komplett bild av Wahlbergs liv och arbete, menar han. I boken kan man följa familjen Johanssons försök att "komma ikapp" de där oxkärrorna som under strapatsrika förhållanden drog fram genom otillgängliga och farliga områden. Det här var zulukungarnas rike, och var det inte krokodiler som åt upp tjänarna, så drabbades man av svåra sjukdomar. Men över hundrafemtio år har förflutit sedan dess.
"Congella, där han från sitt enkla hus kunde vandra ner till stranden eller in i skogen för att skjuta fladdermöss och fågel - överallt industrier, lagerlokaler och en flerfilig motorväg med dånande trafik", skriver Johansson i sin bok. Den zulukultur som Wahlberg mötte, är i dag turistförpackad och lever på nåder, precis som vildmarksområdena. Men tack vare resan, får Peter Johansson ändå en känsla av naturens storhet som Wahlberg med en dåres envishet utforskade. Den första expeditionen var tänkt att pågå i två år, Wahlberg blev borta i sju. Hans familj höll på att gå åt av oro. Man förstår dem, konstaterar Peter Johansson.
- Vad får en man att lämna en trygg och borgerlig tillvaro hemma i Sverige för att riskera livet långt inne i Afrikas vildmarker? Ett brinnande intresse för att kartlägga och katalogisera måste vara förklaringen. Wahlberg var ganska tystlåten och tungsint, men han älskade naturen.

Habil diplomat
Johan Wahlberg var handelsmannason och växte upp i Lackarebäck, med tidigt intresse för djur och natur. Skogsingenjör och lantmätare blev hans yrke innan han 1838 fick chansen att genomföra en forskningsresa till södra Afrika. Väl där var hans produktivitet enorm, Sverige häpnade över de skeppslaster med material han skickade hem. Dessutom var han, trots sin ganska osociala läggning, en habil diplomat. Södra Afrika var en konflikthärd vid den här tiden, med zulufolk, engelsmän och boer som kämpade om herraväldet. Han blev skicklig på att förhandla för att kunna arbeta så ostört som möjligt.
Den första expeditionen till Natal och Transvaal var kostsam och farofylld, men Vetenskapsakademien fick valuta för pengarna och Wahlberg blev vida berömd. I dag finns 57 djurarter - merparten insekter - och åtminstone en växtart uppkallad efter honom.
Den andra expeditionen styrde mot Namibia och Botswana, men den blev inte alls lika lyckosam. Plötsligt var det klent med nya och intressanta arter. För att finansiera det sviktande företaget började Johan Wahlberg med elfenbensjakt, där han på en dag kunde tjäna in två svenska årslöner.
- Ja, det är märkligt att en sådan naturälskare och vetenskapsman till slut blir en hänsynslös elefantjägare. Dagbokens beskrivningar är blodiga, jakten blev också ett slags besatthet, säger Peter Johansson.

Snöpligt slut
Under några marsdagar 1856 förföljer Wahlberg en elefanthanne som han sårat. Elefanten dyker oväntat upp ur ett snår och stampar ihjäl sin förföljare, åtminstone enligt de tjänare som var med vid jakten. Wahlbergs kvarlevor återfanns aldrig, och det afrikanska äventyret fick ett ganska snöpligt slut.
Åtminstone en upptäckarbiografi till vill Peter Johansson göra. Johan Fredrik Victorin reste på 1850-talet till Sydafrika för sin tuberkulos skull. Han var väldigt naturintresserad, men hann inte samla in så mycket innan han dog två år senare.
- Däremot är hans dagböcker oerhört färgstarka, och dem skulle jag vilja arbeta med. Vi får se vad det blir.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.