Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Hej

1/2

Celia Svedhem: Adhd blir superkraft för att män får diagnosen

Att vissa diagnoser har hög status har med kön att göra. Det menar psykologen och kulturskribenten Celia Svedhem apropå Caroline Hainers debattartikel om bilden av diagnoser som superkrafter.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Det är lika impopulärt att ge besked till någon att den inte har adhd, som att ge besked till någon att den har en intellektuell funktionsnedsättning, tidigare kallat utvecklingsstörning. Det kan jag berätta utifrån att som psykolog i flera år ha arbetat med utredning och diagnostisering av patienter.

Olika diagnoser har olika status. Anledningarna till detta är mångbottnade, men en faktor som tycks ha betydelse för anseendet är vilken grupp det drabbar. Män eller kvinnor, överklass eller arbetarklass? Som exempel kan neurasteni nämnas, en diagnos som började ställas för drygt hundra år sedan för tillstånd med liknande symtom som vid dagens utmattning. I början var det framförallt män, vetenskapsmän och affärsmän, som drabbades och diagnosen kom att anses som något fint. Men allteftersom diagnosen spreds i bredare skikt av befolkningen och blev mer av en kvinnodiagnos så sjönk dess anseende.

Adhd är en diagnos som ställs på långt fler pojkar och män än kvinnor och flickor. Det är också en diagnos som många kändisar har gått ut och berättat att de har. Bägge de faktorerna har troligen bidragit till att göra det till en attraktiv diagnos. Caroline Hainer skriver i en text i GP (21/12) att hon provoceras av berättelser som framställer diagnoser som tillgångar. Hon nämner Viktor Frisks bok ”Min superkraft! Så lärde jag mig att älska min struliga adhd” som något som hon menar bidrar till att förminska lidandet som personer med diagnoser faktiskt upplever.

Adhd är en diagnos som ställs på långt fler pojkar och män än kvinnor och flickor.

LÄS MER: Diagnoser är inga superkrafter

Och visst, att säga att adhd är en superkraft är löjligt. Det ligger i själva diagnoskriterierna att det ska medföra lidande och svårigheter för individen att klara av sitt liv. Men även om titeln är en förenkling så är Frisks berättelse inte det. Han hymlar inte med att han inte lyckades slutföra sin skolgång, har svårt att behålla vänner och emellanåt inte klarar att gå upp ur sängen på grund av sin kraftiga ångest.

Men det viktigaste han berättar är att det trots allt går att fungera även med denna diagnos. Men att man för att nå dit måste få goda förutsättningar i form av anpassade krav och stöd kring de bitar man inte själv reder ut. För Frisk gjorde omgivningsfaktorer och anpassning av hans miljö – vilket diagnosen gav möjlighet till – hela skillnaden mellan misslyckande och framgång. Något som får alldeles för lite uppmärksamhet i en samhällsdebatt där fokus oftast ligger på medicin eller inte medicin, eller diagnos eller inte diagnos.

När Viktor Frisk säger att man måste tänka på struktur och göra scheman och listor för att må väl med sin adhd når det fram mycket effektivare till en ung patient, än när mossiga tanter i vården, som jag, gör det.

LÄS MER: Munskyddet är ett modernt ställningstagande

Precis som Hainer skriver har en rad kändisar skildrat sitt liv med psykisk ohälsa de senaste åren, som Therése Lindgren med ”Ibland mår jag inte så bra”, Rachel Bråthens ”Yogagirl” och Nathalie Danielssons ”Jag, Nattid”. Ibland svänger de sig med förenklingar och overkliga framgångsförväntningar, men de bidrar ändå till att få bort stigmatiseringen kring allt fler diagnoser och göra psykisk ohälsa till något som man kan prata om. När Viktor Frisk säger att man måste tänka på struktur och göra scheman och listor för att må väl med sin adhd når det fram mycket effektivare till en ung patient, än när jag, en mossig tant i vården, gör det.

Hainer menar också att det är orättvist, att adhd och asperger/autismspektrum i nuläget har högre status än många andra psykiatriska diagnoser.

Är det en tröst att detta med största sannolikhet är övergående? I takt med att sjukvården nu blir allt duktigare på att identifiera symtom och ställa dessa diagnoser även på flickor och kvinnor lär dess anseende rasa precis som med neurastenin.

Missa inget från GP Kultur!

Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.