Jag börjar med att vrida tillbaka klockan 30 år till slutet av juli 1979. En dryg vecka tidigare har jag gjort slut med min flickvän i Budapest. Nu sitter jag, efter en vecka på ungerska landsbygden, på tåget till Wien. Mittemot mig sitter en amerikansk tjej och efter en stund börjar vi prata. Det visar sig att hon har haft författaren JD Salingers före detta fru Claire som lärare på mellanstadiet.
-Wow! Att få träffa någon med direktförbindelse till den legendomsusade eremitförfattaren som vägrat att publicera något sedan 1965, utbrister jag.
Fast det hon förmedlar ger nu knappast någon smickrande bild av mannen bakom Räddaren i nöden, Till Esmé - kärleksfullt och solkigt och Franny & Zooey. Inför sina elever hade Claire berättat om Salingers besynnerliga beteenden och extrema levnadsregler, bland annat kring odling, meditation och makrobiotisk mat. Vid skilsmässan 1967 angav Claire som skäl makens likgiltighet och vägran att kommunicera.
När engelsmannen Ian Hamilton i mitten av 1980-talet skulle publicera sin biografi På spaning efter JD Salinger ledde det till flera års utdragna rättegångsförhandlingar. Salinger tillät inga som helst citat ur sina brev, inte heller referat av innehållet, och Hamilton var tvungen att skriva om stora delar av sin bok.
Nu idag, 17 juni 2009, är det dags för ytterligare en rättegångsförhandling. Så fort den numera 90-årige Salinger fick höra talas om att författarpseudonymen John David California i mitten av maj givit ut en roman i Storbritannien med titeln 60 years later (60 år senare) - det vill säga en uppföljare till Räddaren i nöden där huvudpersonen Holden Caulfield har blivit 60 år äldre och ger sig av från ett ålderdomshem, och inte en internatskola som i ursprungsromanen - skred han till verket. Hans juridiska ombud sedan 1940, Harold Ober Associates, menar i sin inlaga till den lokala domstolen i New Yorks södra distrikt att "denna bok på intet sätt är att betrakta som en parodi och heller inte på något vis kommenterar, kritiserar eller analyserar Räddaren eller Mr Salingers litterära stil. I stället rör det sig rakt igenom om stöld och därför ser Mr Salinger innan annan möjlighet än att instruera sina advokater att agera."
Med tanke på utfallet av det tidigare målet, som förlorades av Random House, ett av världens största bokförlag, lär mannen bakom det nystartade Windupbird Publishing, boråsaren Fredrik Colting - tillika mannen bakom pseudonymen JD California - få inrikta sig på en förlustaffär.
Fast har Salinger och hans agenter verkligen läst boken? Den är stilistiskt så klumpigt och fantasilöst skriven att den bara har personnamnen och vissa händelser gemensamma med Salingers briljanta uppväxtroman. Jo, vissa meningar rör sig om direkt stöld, exempelvis är dedikationen "To J D Salinger, the most terrific liar you ever saw in your life" (Till J D Salinger, den mest fruktansvärda lögnare du någonsin mött i ditt liv), en omskrivning av Holden Caulfields självkaraktäristik som inleder kapitel 3: "Im the most terrific liar you ever saw in your life".
Men all finess är som bortblåst. Här finns ingenting av Salingers språkliga nerv och virtuost vårdslösa elegans. Den 76-årige Holden Caulfield framstår som världens tråkmåns, en fyrkantig och charmlös person med fallenhet för oändliga upprepningar. Litet som om han vore uppväxt i Borås och låtit fantasierna om ett lyckligare liv införlivas med knalleandans pengaräknande. Absolutely Boring Borås.
Däremot blir Coltings roman en utmärkt förevändning att läsa om Salingers böcker, som jag inte har öppnat på många, många år. Det drömska Huck Finn-territorium där många av Salingers berättelser utspelar sig, inte minst lång- och kortnovellerna om medlemmarna i familjen Glass, berör på ett sätt som jag inte riktigt hade räknat med.
Det är något barnsligt med Salinger som jag gillar, en vägran att ställa upp. Jag dras till det känsloladdade, febrila och otåliga, den romantiska underström som har att göra med karaktärernas skörhet, utanförskap och flyktbenägenhet. Det är också detta som gör att böckerna leder rätt in i en film som Wes Andersons The Royal Tenenbaums, vars typgalleri är direkt hämtat från Salingers berättelser, samtidigt som filmberättelsen gestaltar en djupgående ambivalens inför nostalgins lockelser. Det intressanta med Salinger är just "den farliga" tendensen. Dagdrömmeriet hör ihop med en sentimentalitet som är svart och destruktiv. Som vuxen vill man inte riktigt kännas vid det.
Mitt exemplar av 60 years later får jag tag på genom tidskriften London Review of Books bokaffär i London. Jag talar också med Laura Soar, som arbetar i bokhandeln och som tidigare berättat för mig vilket intryck Salingers berättelser gjort, långt efter att hon läste dem som tonåring.
Laura nämner något som en granne till hennes föräldrar berättat, vars kusin vuxit upp i Cornish, samma småstad i New Hampshire där Salinger är bosatt sedan början av 1950-talet. Då och då kom Salinger på besök, och kusinen mindes speciellt en gång när Salinger satt tyst för sig själv i trädgården i flera timmar och bara tittade på när barnen lekte.
Bilden ansluter på ett intressant sätt till den avgörande scen i Räddaren i nöden som givit upphov till romanens namn. Holden Caulfield befinner sig hemma hos sin lillasyster Phoebe. De talar om en diktrad hos Robert Burns, som Holden dessutom minns fel, och hur den får honom att se en stor skara barn framför sig som leker på ett rågfält, invid en klippa. Holden säger att hans stora dröm i livet är att se till att de där barnen inte ramlar över kanten.
-För mig så handlar böckerna mycket om hemliga koder mellan syskon, säger Laura. De beskriver en privat värld som de vuxna inte har tillgång till. De tycks säga nej till själva vuxenheten, och ja till leken. Men de handlar också om avstånd. Nästan alla karaktärer i böckerna får konturer genom det sätt som de framträder i andra personers ögon.
Men låt oss säga att detta avstånd har lika mycket med tid att göra som med rum. Kanske finns det en dialog över tiden som gör berättelserna verkliga för oss, kanske till och med pinsamt verkliga?
Det märkliga med Fredrik Coltings uppdatering av berättelsen om Holden Caulfield är att den nya boken framstår som 60 år gammal, medan Salingers ursprungsroman fortfarande har kvar sin fräschör, sin modernitet, sitt levande tilltal.
