Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/2

Mikela Lundahl Hero: Abdulrazak Gurnah skildrar vemodet efter revolutionen

Nobelpristagaren Abdulrazak Gurnah berättar om Zanzibar efter befrielsen från kolonialismen, om öns längtan och besvikelse, skriver forskaren Mikela Lundahl Hero.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Mikela Lundahl Hero är universitetslektor på Institutionen för globala studier vid Göteborgs universitet. Har bland annat arbetat med ett SIDA-projekt om UNESCO:s världsarvslistningar på Zanzibar och forskat om den svenska översättningshistorien av afrikansk litteratur och hur det litterära systemet, när det handlar om litteratur från ”fjärran”, fungerar annorlunda i jämförelse med hur vit och västlig litteratur behandlas.

Alla blev förvånade över att Abdulrazak Gurnah blev utnämnd till 2021 års Nobelpris, och förvåningen verkar ha handlat om att de aldrig hört talas om honom. Men han är ju utgiven på svenska. Jag blev också förvånad trots att jag har en hög med Gurnahs böcker hemma, även om jag inte läst allt av honom. Min relation till Gurnah började på Zanzibar där jag forskade om minne och världsarv. I läsningen av Gurnah var det som att en viktig pusselbit föll på plats. Den där längtan. Vemodet. Hans böcker är skrivna i det tonfallet, som liknar den blick man ser hos så många (män) som sitter på barazan och ser ut ut över Indiska oceanen. Något har gått förlorat, det är alltid något som gått förlorat.

Gurnahs universum går långt utöver uppväxten i Stone Town, huvudstaden på Zanzibar, som under hans tid där på 1950-talet var något helt annat än den stad som många turister i dag känner: med puls, barer, små butiker med afrikanskt hantverk, rastafaris och muslimska skolflickor om vartannat. Det var en kosmopolitisk stad, med ett av de få universiteten i Östafrika och var placerat centralt mellan den arabiska halvön, den indiska subkontinenten och den afrikanska kontinenten.

Denna ö-nation hade under århundraden haft en viktig roll i handeln över Indiska oceanen, som sträckte sig till Madagaskar i syd, och Filippinerna i öst. I detta kulturella system växte Abdulrazak upp, där havet var ständigt närvarande, tog och gav. Själva ön Zanzibar tillhör inte de frodigaste av platser utan rikedomen kom främst utifrån, passerade och lämnade spår.

LÄS MER: Abdulrazak Gurnah får årets Nobelpris i litteratur

Det innebar slutet för den kosmopolitiska plats som ön varit i århundraden, och början på den upplevelse av förlust som kännetecknar dagens Zanzibar

Gurnahs ungdoms stad präglades av en blodig revolution som gick åt skogen, och ledde till en påtvingad union med Tanganyika – det vi i dag känner som Tanzania – som är lika oönskad av många zanzibarier i dag som den var 1964. Det innebar slutet för den kosmopolitiska plats som ön varit i århundraden, och början på den upplevelse av förlust som kännetecknar dagens Zanzibar om man skrapar lite på ytan av den tusen och en natt-bild som skapats av amerikanska turister sedan de slagit sig ned på ön sedan 1980-talet.

I den zanzibariska självbilden ingår berättelsen om att man var den afrikanska motsvarigheten till Kuba. När de revolutionära och radikala krafterna kvästes så ödelades en aspekt av det som kännetecknade Zanzibar under efterkrigstiden, när de intellektuella och politiskt aktiva antingen dödades eller gick i exil. Dessa dystra minnen sammanflätas med de från det omanska sultanatet som hade sitt säte på Zanzibar, vilket ger material för många orientalistiska fantasier, om prinsessor som gifte sig med tyska kolonisatörer eller isolerade sig på slott på landsbygden.

Utan att på något sätt vara programmatisk härbärgerar Gurnahs litterära värld denna hybrida kultur av spänningar och influenser från dessa tre sidor av den Indiska oceanen, samt av islam, hinduism och brittisk kolonialism. Den bär han med sig till England, kolonialmakten som är en slags betingelse för hans egen tillvaro. Han skildrar detta exempelvis i romanen ”By the sea” från 2001, som är en betraktelse från England, från migranters perspektiv, som bär på sina föreställningar och minnen av sitt land, sin historia, sina kärlekar och hemligheter.

LÄS MER: ”Jag började gråta lite när jag nåddes av beskedet”

Utan att på något sätt vara programmatisk härbärgerar Gurnahs litterära värld denna hybrida kultur av spänningar och influenser från dessa tre sidor av den indiska oceanen, samt av islam, hinduism och brittisk kolonialism.

Men när de möter varandra i exilen kolliderar dessa minnen med de andras minnen, och frågan om vad som är verkligt och inte får sig en stöt. Han rör sig mellan den kosmopolitiska erfarenhet som hans huvudpersoner förkroppsligar, och den brittiska koloniala blicken på ”asiater” (som egentligen är afrikaner), den som inte förmår erkänna den komplexa värld som kolonin alltid är och var, men som aldrig ryms inom den koloniala berättelsen.

Hans böcker öppnar rummet mellan det förkoloniala och nuet, och skildrar kanske inte så mycket händelseförloppen, så mycket som hur de märkte – och märker – människor och skapar ett specifikt varande i världen, som följer en oavsett var i världen man befinner sig.

Till skillnad från exempelvis Chinua Achebe, som fångade kolonialismen och vad den gjort med dagens Nigeria och som sorgligt nog aldrig fick Nobelpriset, eller för all del Ngugi wa Thiong’o, ständigt tippad Nobelpristagare, så fångar Gurnahs böcker avkoloniseringen och tiden efter ”befrielsen”. Vad gjorde den förväntade friheten och blomstrandet med dem som aldrig nåddes av den förväntande utvecklingen? Som i stället i och genom avkolonialiseringen såg sina samhällen slås sönder.

Vad gjorde den förväntade friheten och blomstrandet med dem som aldrig nåddes av den förväntande utvecklingen?

LÄS MER: Abdulrazak Gurnah är en oväntad Nobelpristagare

Det blir tydligt hur förhoppningarna grusades delvis på grund av koloniala föreställningar om vad den koloniserade är, vilket i Tanzanias fall var bonde och ujama, en typ av socialism. Så var det inte på Zanzibar, där man var sjöfarare, fiskare, intellektuell eller köpman, och inte minst före detta förslavad och/eller slavhandlare men då i relation till en helt annan slavhandel än den transatlantiska vi känner.

Det avkoloniserade Tanzania rymde aldrig denna zanzibariska erfarenhet, men i Gurnahs författarskap finns den, och inte minst genom att han själv tillhör den generation som fick fly för sina liv.

Så det är ett helt samtida författarskap som belönas. Ett författarskap som belyser spänningar i vår värld som präglas av migration, inte minst den som är ett resultat av Västvärldens koloniala och imperiella ambitioner, och som inte kommer att avta i klimatkrisens efterdyningar.

LÄS MER: Visst syns ett småflin på Mats Malms läppar

Missa inget från GP Kultur!

Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.