31/8 Kritiska samtal leder framåt

ANNONS
|

Man blir riktigt munter av att läsa de upprörda reaktionerna på min artikel om den humanistiska forskningens problem, som om man vore den lille gossen i HC Andersens berömda saga som lite försynt påpekade att kejsaren faktiskt är naken. Det gemensamma för alla tre artiklarna är att man inte lägger fram några som helst belägg för att min analys skulle vara felaktig utan man bara påstår saker rakt ut i det blå.

Margareta Hallberg, humanistiska fakultetens dekan, påstår till exempel att jag inte har fog för min kritik om svensk humanioras bristande internationalisering. Men varför skriver då nestorn i svensk litteraturvetenskap, Lars Lönnroth, i sin nyligen utkomna bok att svenska litteraturforskare i stor utsträckning negligerat deltagandet i internationellt forskningssamarbete eftersom de ”haft en tendens att vara sig själva nog och struntat i det som försiggår utanför landets gränser”.

ANNONS

Innan jag skrev min artikel tog jag mig en titt på de svenska historikernas internationella publicering. I den allmänt använda databasen ISI som registrerar merparten etablerade internationella vetenskapliga tidskrifter finns det idag mer än femtio tidskrifter inom området historia. Ett slumpmässigt urval av 35 av landets omkring 50 professorer i historia visar att de totalt publicerat 33 artiklar i dessa internationella vetenskapliga tidskrifter, det vill säga mindre än en i genomsnitt. Om man räknar med att de i genomsnitt varit verksamma som forskare i trettio år så innebär detta att en svensk professor i historia lyckas publicera en internationell artikel i dessa fora vart 31 år! Om Hallberg tycker detta är tillfyllest när det gäller internationell publicering för ett så pass centralt ämne inom humaniora som historia har hon en del att förklara.

Margareta Hallberg liksom Birgitta Johansson menar att jag sysslar med personangrepp då jag kritiserat de forskningspolitiska ståndpunkter som Lisbeth Larsson framfört i den offentliga debatten. Detta är helt obegripligt: om man accepterar ett så viktigt förtroendeuppdrag som att väljas till sitt ämnesområdes representant i Vetenskapsrådets styrelse är det orimligt att man inte skulle behöva stå till svars för de ståndpunkter man själv valt att publicera.

Lisbeth Larsson hävdar å sin sida att den beskrivning jag gett av hennes forskningspolitiska ståndpunkter är felaktig. Men jag har bara citerat och refererat vad hon själv låtit gå i tryck där hon faktiskt påstått att det är statsmaktens och inte det internationella forskarsamhällets prioriteringar som är viktiga vad gäller vad som skall räknas som angelägen forskning. Hon har dessutom haft mer än ett år på sig att till mig korrigera det sätt på vilket jag återgett vad hon skrivit men valt att låtsas som det regnar. Alla citat jag återgav i artikeln är naturligtvis ordagranna, de exakta referenserna finns på min hemsida.

ANNONS

Jag skall naturligtvis inte själv ha någon mening ifall jag som forskare är till gagn för Göteborgs universitet eller om jag, som Larsson så vänligt uttrycker det, ”allvarligt skadar” lärosätet. Jag kan bara konstatera att när universitetsledningen förra året av en av de stora forskningsstiftelserna ombads föreslå sina fyra mest framstående forskare ansågs jag tillhöra denna grupp. Jag vänder mig emellertid starkt mot Larssons ståndpunkt att intern kritik av det slag jag framfört bör hållas tillbaka och att vi istället skall verka i någon slags samförståndsanda. Ett universitet bör enligt min mening vara en plats där det kritiska samtalet står högt i kurs. Ett tyst universitet enligt Larssons modell är ett dåligt universitet.

Såväl Larsson som Johansson hävdar att min kritik handlar om att jag vill komma åt genusforskningen. Detta är bara tröttsamt att höra. Hade de kontrollerat fakta i målet skulle de kunnat konstatera att jag hävdat motsatsen, nämligen att detta är viktig forskning som är värd ökade anslag samt att jag som forskningsledare starkt stött genusforskning, inte minst genom att skaffa anslag till doktorander och yngre forskare inom området. Vad detta handlar om är att delar av genusforskningen skapat en slags lägermentalitet där varje form av kritik och ifrågasättande anses som ett påhopp på hela genren. Men jag har nyheter för Larsson och Johansson: Vid ett universitet är kritik inte bara tillåtet, det är helt nödvändigt om forskningen skall kunna utvecklas. Jag delar i allt väsentligt de åsikter som Yvonne Hirdman nyligen framfört i tidskriften Forskning och framsteg, nämligen att denna självvalda isolering och brist på dialog med andra än de redan frälsta inte är genusforskningen till gagn.

ANNONS

Till sist, Lisbeth Larsson inleder sin artikel med påståendet att Humboldt, mannen bakom idén om det självständiga humanistiska universitet som ideal, ”inte bara var språkforskare och filosof … utan också upptäcktsresande och biolog”. Jag är ledsen att behöva påpeka att Larsson här blandar samman två olika personer, Wilhelm och hans bror Alexander. Kanske en illustration till Tomas Forsers tes att kunskaper om det humanistiska bildningsidealet inte längre vilar tungt på svenska universitet. Men kunskapsluckor går att fylla igen, värre är det när Larsson skriver att jag velat lägga ner Uppsala universitet, ty brist på sinne för humor är det svårare att göra något åt.

ANNONS