2018 blir polariseringens år

Fullt medveten om att det inte går har GP:s kulturchef Björn Werner försökt sia om kulturåret 2018. Han tror att också kulturen och kulturpolitiken kommer att domineras av den åsiktspolarisering som präglar samhällsklimatet i stort.

ANNONS
|

Det går aldrig, egentligen, att sia om framtiden. Den har ju inte hänt. En spaning blir därför alltid skribentens egna förväntningar och farhågor, snarare än en indikation på något alls. Så även den här texten.

Den kallsinnade kan bara göra sitt bästa och försöka koppla bort jaget, med trubbiga verktyg som pågående samhällstrender och på förväg bestämda händelser, överväga samspelen däremellan och bara hoppas att himlen inte fallen ned över våra huvuden. Vilket den, tycks det, allt oftare gör.

Så vad är då den trend som överskuggar allt annat och som kommer dominera kulturåret 2018? Jo. Polariseringen. Kosmopolitens liberala världsåskådning mot den rotade monokulturens förkämpar. Staden mot landsbygden. Men 2018 kommer också bristen på det breda spektra av mittentankar som i en frisk demokrati borde frodas däremellan men som i landets nuvarande svartvita åsiktsklimat tynat bort att märkas allt mer.

ANNONS

"Tänk Poseidon i slöja"

Ett svartvitt landskap där alla andra röster drunknar. Inte minst tydligt blir detta i ett kulturliv som tror att väcka stor debatt är synonymt med stor konst. Ett bra exempel är Jihadisten som i januari sätts upp en gång till på Göteborgs stadsteater trots att den uppfördes under våren 2017. Skälet är, anar man, inte att man vill ge alla göteborgare chansen att se pjäsen igen. Det är, åtminstone delvis, för att man ser nya möjligheter att skapa rabalder.

På samma sätt kan man se Mattias Norströms krökta skulptur som inte väckte särdeles mycket uppmärksamhet när den visades i Göteborg 2016 och därför prövades en gång till på Sergels torg med stor mediestorm och efterföljande belåtenhet för både konstnären och Kulturhuset. Det hade inte behövt vara så banalt om diskussioner om konstens inneboende värden fick mer utrymme än olika människors reaktioner på den, men chanserna till det är små.

När konstnärlig framgång mäts i debattartiklar är motivationen för konstnärer och utställare stor att producera kultur som retar så många sidor som möjligt. På samma sätt är det oemotståndligt för medier och tyckare att inte rapportera och debattera: det är ju läsning som engagerar. Rödglödgade twitterkinder kring teaterpjäser om Jihadisten och böjda flaggstänger är alltså bara en västanfläkt mot de många halvtomma gester som komma skall. Tänk Poseidon i slöja.

ANNONS

SD bryter ny kulturmark

Men när kulturens estetiska funktion försvinner från det offentliga samtalet är det i sig en seger för Sverigedemokraterna, vars kulturbegrepp just vill få oss att sluta att tänka på kultur som konst,litteratur och musik. SD är istället strikt inriktade på att skydda”svenskheten”, med tydligt fokus på att stärka den nationella identiteten genomsatsningar på kulturarv och kulturkanon på bekostnad  av just det fria kulturlivet. Tar inte de som tror på kulturens egenvärde kulturen på eget allvar står nu detta som ett konkret alternativ.

Tråkigt nog, för alla som tror på ett öppet tolerant samhälle kommer valåret 2018 sannolikt bli det år då Sverigedemokraterna når nya vinster i denna kulturkamp, även om de som vanligt nog inte vinner faktisk makt. Partierna som vänder sig mot SD har nämligen ingen motvision.

Socialdemokrater och moderater har redan ställt upp på så mycket av SD:s politik att deras mål inom kulturpolitiken bara är att locka människor som för länge sedan, och tillsynes utan större problem accepterat att en kraftigt begränsad invandring nog är lika bra, och att man nog ändå måste göra något åt buset, ändå vill hålla fast vid någon strimma av värdighet utan att för den sakens skull ge upp något av sin lön. En perfekt grogrund för luddiga löften om viktiga värden, utan handlingsplan eller agenda.

ANNONS

"Det är en vansklig väg"

Där partierna misslyckas skapa momentum i sitt misslyckande att kanalisera frustration i politik kommer de olika webbaserade rörelserna som #metoo att fortsätta rasa. Den uppdämda frustrationen, känslan av att något måste hända från de många progressiva krafter som förtvivlat ser Trump och SD breda ut sig upphör knappast av politikens lamhet.

Frågan är bara hur resten av samhället hanterar det. Även här ser prognosen minst sagt grådaskig ut, framförallt försvenska medier som har hisnande frågor att diskutera. Namnpubliceringar och uthängningar som för bara något år sedan knappt var värdigt Avpixlat blev under senhösten stapelvara på de svenska redaktionerna, så till den grad att Expressens chefredaktör Thomas Matsson i en bisats i en krönika tyckte han kunde namnge icke dömda men #metoo-anklagade mellanchefer hos konkurrenten.

Det finns också en risk att självrannsakan inte alls görs. Att media och samhället helt enkelt accepterar extremhögerns publicistiska metoder som en ny normalitet. Det är en vansklig väg.

2018 är Bergmans år

Som en ödets ironi kommer hela detta ödesår på kultursidorna inramas av Bergmans jubileumsår. Spaltmeter tillägnade minnestexter överdemonregissören som uppfann mallen för den gränslöse kulturmannen, med fritt spelrum att bete sig hur som helst både i sitt skapande och mot kvinnor. Just den mansroll som Sverige ägnat hela hösten åt att försöka montera ner.

ANNONS

Paradoxalt nog är det kanske trots det i Bergman som vi kan hitta räddning eller åtminstone söka tröst när kulorna viner i Sveriges polariserade landskap.

För kanske, och detta är ett otroligt stort kanske, kan en kollektiv omtittning av Sveriges största filmkonstnär genom tiderna, med verk som faktiskt utforskarmänniskans gråzoner och skavanker och dubbelhet ge en välbehövlig sordin på åsiktsfebern.

ANNONS