20 år efter 11 september lyser två spöktorn över New York, skriver Kira Josefsson om monumenten och museet tillägnat attentaten.
Himlen var lysande blå den 11 september 2001 när kaparna styrde ett flygplan först in i det norra tornet på World Trade Center i New York, sedan in i det södra. Det andra var det som föll först: 94 våningar rasade med sådan kraft att inte alla mänskliga kvarlevor man hittade under räddningsarbetet kunde identifieras.
Dessa vilar nu längst ner i 9/11-museet, en till största del underjordisk konstruktion med kantig entrépaviljong i glas inkilad mellan minnesfontänerna som byggts över de före detta tornens grund, Ground Zero som det kallas.
Kvarlevorna skiljs från museets publika del av en vägg som bär ett citat av Vergilius. Stora stålbokstäver gjutna av metall som tagits från tornen proklamerar: ”No day shall erase you from the memory of time.”
Kännare av antiken höjde på ögonbrynen åt detta när museet öppnade för allmänheten 2014: löftet om att aldrig glömma syftar på två specifika karaktärer i ”Aeneiden”, paret Nisus och Euryalus, som gick bärsärk på en grupp sovande soldater och för detta avrättades och fick sina huvuden spetsade för allmän beskådan. Att deras namn aldrig ska glömmas är alltså ett hot snarare än ett löfte.
Det var klart nästan direkt att Ground Zero skulle göras till en minnesplats. Ett flertal designtävlingar utlystes med start 2002, vilket blev början på en lång och hårt debatterad process. Som socialgeografen Owain Jones har skrivit är det inte minst minnen som gör oss till vad vi är: nationsstater och andra gemenskaper byggs på en grund av berättelser om de händelser som skapat oss. Monument väljer ut och reifierar, ger konkret form till dessa berättelser, och när de en gång är byggda med stålbalkar och tung granit lätt framstår de som sanningar som alltid funnits där.
En kort video ämnad att ge historisk kontext till Al-Qaida har blivit brett kritiserad för att inte göra tillräckligt stor skillnad på en liten grupp fanatiker och en världsreligion.
LÄS MER:Cuomo-skandalen avslöjar politikens varumärkefiering
Museets konstruktion finansierades och leddes av en ideell organisation som skapades specifikt för ändamålet. Den tar i dag 26 dollar i inträde, medan parken och fontänerna är en allmän plats med begränsad öppettid. En giftshop i museet säljer souvenirer: t-shirts, nyckelringar, klistermärken, som alla lovar – eller hotar med – att vi aldrig ska glömma.
På väg till viloplatsen slussas besökaren genom en utställning som återskapar något av känslolandskapet från dagen med hjälp av ett stort antal noggrant bevarade artefakter från tornen och en mycket närgången återberättelse av attacken. En kort video ämnad att ge historisk kontext till Al-Qaida har blivit brett kritiserad för att inte göra tillräckligt stor skillnad på en liten grupp fanatiker och en världsreligion.
Kritikern Phillip Kennicott skrev i Washington Post att museets ändlösa och ”narcissistiskt tvångsmässiga repetition” av traumat skapar ”en överdriven känsla av eget deltagande” i händelsen för besökarna, som till majoritet är turister och inte från New York. Det viktiga här är inte att förstå, utan att försöka känna som om man vore där när det hände. En skräckens teater.
De som faktiskt bodde här då minns då minns förstås chocken, men också känslan av oförståelse. Det var länge sedan effekterna av krig hade känts på hemmaplan – så länge sedan att det gick att glömma USA:s många militariserade tentakler ut i världen. Ett trauma: en reva i verklighetsväven, någonting fruktansvärt har hänt som inte går att greppa, och nu måste allt man tror att man vet omformuleras.
Under de där första dagarna fanns också en vilja att faktiskt undersöka varför någon valt att attackera USA på det där sättet, skrev Joan Didion i boken ”Fixed Ideas: America Since 9.11” från 2003. Men en vecka efter attacken gav hon sig ut på bokturné och när hon återvände hem till New York möttes hon inte av fortsatt debatt, utan fann i stället en gryende uppsamling bakom idén att kontext och analys var opatriotiskt och att vad som nu krävdes var en ”moralisk klarsynthet”. En moral som för tankarna till 1600-talskolonisatören John Winthrops beskrivning av Massachusetts som ”a city upon a hill”: att USA är en benådad nation som är orubbligt god, exemplarisk, oantastlig. Krigstrummorna hade börjat dundra.
Den snabba vändningen bort från sårbarhet och sorg gav oss den amerikanska säkerhetsstaten med dess frihetskränkningar, förföljelse av muslimer, systematisk tortyr av fångar, och 20 år av krig med fler än 900 000 dödsoffer. Som Kaleem Hawa skrev i New York Magazine nyligen om de irakier som blivit vana vid amerikanska bombanfall: ”Hela generationer kan inte längre se på himlen på samma sätt.”
Och i USA fortsatte vapenstriderna att vara till stor del osynliga för många – sedan den allmänna värnplikten tagits bort rekryterar militären främst från den fattiga delen av befolkningen.
I dag säljer 9/11-museet flaggor för 65 dollar som certifierat har flugits över minnesplatsen, för den som inte vacklar i sin tro.
LÄS MER:”Allt vi kan göra är att ta ett djupt andetag och vänta”
Didion beskrev hur New York vid hennes hemkomst var täckt av flaggor – men inte, noterade hon, i de fattigare områdena i Washington Heights. En misstro inför retorikens effektivitet hos de som rutinmässigt svikits av staten, antog hon. I dag säljer 9/11-museet flaggor för 65 dollar som certifierat har flugits över minnesplatsen, för den som inte vacklar i sin tro. Kanske också för den som behöver en amulett för att befästa den.
Vad tar museibesökaren som brutit samman under lyssningen av av de sista telefonsamtalen från United 93-flyget med sig när hon åker rulltrappan upp och stiger ut i solskenet igen? Denna allt överskuggande känsla av förlust och harm hänger löst i ett historiskt vakuum.
Bara ett par steg bort finns minnesfontänerna med de dödas namn inristade i den svarta graniten. En lätt dimma stiger från vattenkaskaderna, och stenen med konturerna av namnen är varm under handflatan. Vattnet som oupphörligen rasar ner i det enorma tomrummet för tankarna både till de som inte längre finns här och det levande som trots allt måste följa på en katastrof. Går det att blicka framåt?
Vid årsdagen för attacken lyser starka strålkastare upp skyn där tornen tidigare stod, pelare av ljus som syns över hela staden. Det är svårt att betrakta dem utan att tänka på den fetischering av lidande som har följt på uppmaningen att aldrig glömma. På krigen, på den sanslösa hämnd som blivit så nära sammankopplad med den sanslösa händelsen. Död som fött mer död. Och varje år reser sig två spöktorn mot New Yorks himmel.
Kira Josefsson är skribent och översättare, bosatt i New York, som vann en PEN/Heim Translation Fund Grant för sitt arbete med Pooneh Rohis ”Araben” och är en av den amerikanska översättarorganisationens mentorer för 2022.
Missa inget från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
