Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
Bilden av den svenska sommaren sattes i rörelse under 10-talet. Bild: Kajsa Bergström Feiff

10-talets sista sommar – Gordana Spasic

Under 2010-talet förvandlades den varma sommaren från lockelse på avstånd till olycksbådande signal om den stundande klimatkatastrofen. Gordana Spasic känner lukten av kokosolja med låg UV-faktor bytas ut mot stanken av sopsaft.

Den svenska sommaren är en bild som tyckts fixerad men som under 10-talet satts i rörelse, bytt färg. Till varmt orange, sedan klarrött. Det temperaturintervall som karaktäriseras som värme, porträtteras i allt större omfattning som skrämmande. Ordet ”extremvärme” kan inte ha undgått någon. Vareviga dag har något nytt värmerekord uppmätts i världen, som det känns i alla fall. Rekordhetta. Nödslakt. Arktis brinner. Versalerna från tidningsrubrikerna sätter sig i halsen.

Sommaren har tidigare utgjort en lucka till vad livet skulle kunna vara, i positiv bemärkelse. Något så skönt att bli blyg inför, därefter en ovillkorlig rätt till vågorna och havet.

Första sommardagen och syrener: /skamsna vänder sig byborna bort, /ännu inte vanda vid det sköna. /I mörkningen smyger de sig ut, / bryter fumligt några kvistar skriver Werner Aspenström i dikten ”Bondsyrener”. Sommaren har tidigare utgjort en lucka till vad livet skulle kunna vara, i positiv bemärkelse. Något så skönt att bli blyg inför, därefter en ovillkorlig rätt till vågorna och havet. Till solen, vars strålar ansågs ge själen färg och höjd. Vi har älskat värmen på stiliserat avstånd eller i semestertider och då i omedelbar anslutning till svalkande vattendrag. Jag tror att det var under 00-talet som man först började prata om UV-strålning på allvar, solens skadliga strålar. Solen är förstås ett viktigt motiv i bilden.

Sommaren 2010: Vi tar Ryanair till och från Berlin och hem, till Split sedan och sedan hem från Rijeka. Jag har sololja med låg solskyddsfaktor som doftar av kokosnöt och något annat, en doft som vi som aldrig varit i tropikerna skulle benämna som tropisk. Den doften är en lucka till vad livet skulle kunna vara. Det där flyget, med en flygvärd som slår ut armarna i cheerleaderrörelser i mittgången och de där elektriska cigaretterna ingen någonsin köpte. När jag tänker på det i dag blir jag skamsen. Den skammen och böndernas blygsel inför syrenerna kommer från samma plats.

Jag hittar en annons på internet, en kvinna säljer fläktar till ett pris om 1 000 kr styck, som en riktig krigsprofitör.

Under 10-talet har nästan varje värmebölja inneburit en mindre samhällskollaps. Sommaren 2018 tar samtliga fläktar slut i handeln. Jag hittar en annons på internet, en kvinna säljer fläktar till ett pris om 1 000 kr styck, som en riktig krigsprofitör. En kollega tar med sig en av jobbets fläktar hem för hon anser sig vara ”värd den”. Den sortens handlingar är inte hemmahörande i bilden, är i vanliga fall förlagda till någon plats långt bort. Tranströmer skriver om ”sommarens canyon” som en rofylld plats. När jag tänker på sommarens canyon där och då, är det att vada i ett djup av sopor jag tänker på.

Serie: 10-talets sista sommar

Under sommaren gör fem av GP:s kritiker bokslut över 2010-talet. I den femte delen skriver poeten och kritikern Gordana Spasic om klimatskammen som fläckat glädjen över varma somrar.

Så kallad extremvärme medför också arbetsoförmåga. I skrivande stund är det 34 grader ute. Jag placerar en isbit i nacken. Jag tänker: Vi äger en besynnerlig förmåga till anpassning. Säger jag det högt för mig själv? Jag känner mig förfrämligad inför den meningen, den har letat sig in i hjärnan mot min vilja. Värmen sätter allting i långsam, böljande, rörelse. Slöheten är ett fysiologiskt faktum. Den är lika påtaglig och dum som isbiten.

Bilden är rund av skam. Jag måste tänka, utan att kunna. Tanken har krökts i värmen, till något oigenkännligt. Drömvärlden är annorlunda, också slö, och dess bilder mycket trötta. Jag drömmer att jag nödgas begrava en hund en natt. En annan natt gräver jag i garderober och ut faller likdelar. Sommaren är en bild. Bildens färger skiftar nu i varm orange, klarrött. De heta nätterna frammanar en känsla av das unheimliche, den artificella doften av tropikerna slår plötsligt upp från min egen trädgård.

Den ena sommaren efter den andra, 2010 och framåt har de alla varit sig lika. Jag minns dem som mycket varma, sådana med dallrande luft och en lukt av sopsaft som växer i rummen. Inte som somrarna före, när jag tänker efter minns jag dem knappt alls. Vädret beskrivs som våldsamt, naturen som nyckfull. Kvällstidningar bjuder på checklistor vid extremvärme, ett slags dumhetens rutindokument (kan vara i någon sådan jag hittade tipset om isbiten).

Tanken som krökts till oigenkännlighet, och kroppen som sväller. I hög värme frodas också smittan, såren vill inte läka. Jag läser någonstans att döden som orsakas av värme är omedelbar. Tankarna går till den egna dödligheten; också den där lukten i lägenheten minner om kroppens förruttnelse. Det är motiv som letar sig in i bilden.

Sommaren 2019 går jag uppför ett berg med två vänner med regn och hagel smattrande i ansiktet. Våra ord är mummel i den starka vinden. Det känns bra. Det är en lucka till vad livet skulle kunna vara. Strävsamt, sunt och inrutat. Härligt masochistiskt. Sedan: Att komma hem och slå huvudet i en vägg av hetta. Att sitta alldeles still i soffan med neddragna persienner och misslyckas med det arbete man har att utföra. Jag vet inte hur man bär sig åt. Ansiktet rinner bort.

Naturens frid är en bild. Själens stormar, är en bild. Mellan dessa bilder har ett avstånd funnits.

Naturens frid är en bild. Själens stormar, är en bild. Mellan dessa bilder har ett avstånd funnits. Avståndet mellan naturens frid och själens stormar, har hastigt minskat. Nu finns naturens stormar och själens oro och naturens stormar som en, tämligen enkel, förklaring till själens oro. Sommaren är en bild, den befinner sig i ett tillstånd mellan sömn och vaka. När vi går in i det nya decenniet vill jag att sommaren ska tömmas på skräck och floskler. Den ska ligga hålig, som en snäcka. Ansvaret för att fylla den med ny betydelse åligger oss alla.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.