10-talet var vredens tid

Om 00-talet var rädslans tid så var 10-talet vredens. Det menar idéhistorikern Anton Jansson, i sin beskrivning av ett decennium där inte minst undertryckt manlig vrede lett till både Trump, ISIS och Brexit.

ANNONS

Serie: 10-talets sista sommar

Under sommaren gör fem av GP:s kritiker bokslut över 2010-talet. I den tredje delen skriver idéhistorikern Anton Jansson om hur vreden präglat det senaste årtiondet.

Kan en tidsperiod ha känslor? Ja, varför inte? I alla fall verkar vissa känslor dominera tidsandan i vissa perioder. När San Francisco Chronicle sammanfattade årtusendets första decennium inför skiftet till 2010-talet fastslog tidningen att 00-talet varit en rädslans tid. De underströk tidens rädsla för terrorism, för ekonomisk kollaps i finanskrisens spår och för den allt mer omtalade globala uppvärmningen. Och de var inte ensamma om diagnosen. Den kanadensiska journalisten Michelle Shephard skrev exempelvis en bok om 00-talet med just titeln "Decade of Fear" – rädslans decennium.

LÄS MER:10-talet loggade vi in och ut

Nu står vi inför ett nytt decennieskifte och kan blicka tillbaka på ett årtionde där terrorhot och finanskris inte spelat ut sin roll, men som ändå sett annorlunda ut än decenniet innan. Vad känner ni nu? Om ni har tänkt på att ni de senaste åren sett mycket ilska, ressentiment, upprördhet och vrede omkring er – eller rentav varit heligt förbannade själva – så är ni inte ensamma. Att människor är arga har de senaste åren pekats ut som typiskt för vår samtid. Så kanske har 10-talet varit just vredens årtionde.

ANNONS

Wut, vreden eller ilskan, blev ett spår i den tyska offentliga debatten under 10-talet.

Redan 2010 utnämndes "Wutbürger" till årets nyord i Tyskland. Ordet, som till svenska nog bäst översätts till det något mindre slagfärdiga ”vredesmedborgare” myntades i en krönika av journalisten Dirk Kurbjuweit i nyhetsmagasinet Der Spiegel. Arga människor var typiskt för samtiden, menade han. Kurbjuweit underströk att det var just Bürger, medborgare, som var arga. Det var de medelklassiga, ofta äldre, mitten-konservativa, medborgarna – en grupp som traditionellt anses kännetecknas av sval återhållsamhet – som nu kokade av ilska.

Kurbjuweit tog två exempel. Dels såg han ilskan i debatten om muslimsk invandring till Tyskland, dels i protesterna mot infrastruktursatsningen Stuttgart 21 och den tillhörande ombyggnationen av stadens centralstation (något som onekligen låter bekant för en göteborgare!). Slutsatsen var ett beklagande över hur de etablerade medborgarna, de som borde ta ansvar för landets framtid i stället i kortsiktig egoism rasade över att den invanda stadsbilden förändrades.

LÄS MER:Den tyska västlänken byggs vidare – trots kostnaderna

Wut, vreden eller ilskan, blev ett spår i den tyska offentliga debatten under 10-talet. Inför valet 2017 när extremhögerpartiet AfD slog igenom rubriksatte Der Spiegel ett av sina nummer med en dyster ordlek. På framsidan stod ”Alles wird gut” – ungefär ”allt kommer bli bra” eller ”allt kommer att ordna sig”, men med g:et överkladdat av ett aggressivt W, som förvandlade frasen till ”Alles wird Wut” – ”allting blir vrede”. Och visst kan man se AfDs framgångar som ett utslag för en känsla av vrede eller ilska mot samhällets etablissemang. Det är i alla fall så extremhögerns frammarsch tolkats inte bara i Tyskland utan också i USA, där Donald Trumps framgång ofta sägs ha möjliggjorts genom att han lyckats mobilisera en (ofta manlig) undertryckt vrede gentemot sakernas tillstånd.

ANNONS

LÄS MER:En spricka i språket ställer fel diagnos på samtiden

Även i Sverige har vreden noterats i krönikor, poddar och böcker. När idéhistorikerna Sven-Eric Liedman och Per Magnus Johansson i en gemensam bok föreslog att samtiden behövde mer av Marx och Freud var det just för att vi lever i en tid av ”obehärskad vrede och tanklöst prat”. Trump och hans anhängare var även för dem det tydligaste tecknet på tidsandan. En annan författarduo – vänsterdebattörerna Åsa Linderborg och Göran Greider – pekade även de i sin bok "Populistiska manifestet" på hur vreden och de sammanhörande känslorna besvikelse, missnöje och skam kännetecknade vår tid. Ett samhälle som trasas sönder i allt större klyftor skapar en vrede som enligt dem tyvärr kanaliserats åt fel håll. Vreden var förklarlig, menade författarna, men borde kunna innebära en kamp mot orättvisor i stället för att kidnappas av högerpopulismen.

LÄS MER:Upp till kamp mot pladderhumanismen

Åtminstone Liedman och Johansson inspirerades av den indiske essäisten Pankaj Mishra, vars bok "Age of Anger" från 2017 rönte en del uppmärksamhet runt om i världen. Mishra knyter an till samtidens utveckling – vreden såg han kring Trump, ISIS och Brexit – men ser det hela som en utblomning av något som har en längre historia än så: vredens potential ligger så att säga i själva det moderna samhället. Ilskan uppkommer i diskrepansen mellan förväntningar och utfall i moderniteten. Å ena sidan finns en ideologisk tilltro på utveckling och mänsklighetens framsteg som ska leda till ständigt ökande materiellt välstånd och göra oss alla framgångsrika och lyckliga. Å andra sidan tycks ekonomin och politiken skapa något som för de absolut flesta i dagens värld inte alls lever upp till sådana löften. I vårt globaliserade samhälle märks den diskrepansen tydligare och för fler, menar Mishra, och därmed blir ilskan större.

ANNONS

Givet hur utvecklingen ser ut finns det en överhängande risk att ångest, sorg och rädsla inför vad som händer med planeten bara kommer att öka.

Det finns väl något konstruerat med att dra skarpa gränser mellan ett decennium och ett annat, liksom det kanske känns långsökt att slå fast att något så svårmätbart som en känsla är typisk för en avgränsad tidsperiod. Och vreden har förstås alltid varit med oss. Själva den västerländska kulturhistorien börjar ju i ilska – i "Iliadens" inledning brinner vreden hos Akilles. Men nog kan man använda känslor för att illustrera stämningar i tiden, och nog fångar det något av tidsandan att utnämna 10-talet till vredens decennium.

LÄS MER:10-talet då translitteraturen slog sig fri

Frågan är vilken känsla som kommer att dominera under det nästföljande årtiondet. Det allt mer överhängande klimathotet är onekligen en ödesfråga och det har förbundits med flera olika känsloyttringar: klimatångest är redan ett av tidens nyckelord och varianten klimatsorg har också presenterats. Givet hur utvecklingen ser ut finns det en överhängande risk att ångest, sorg och rädsla inför vad som händer med planeten bara kommer att öka.

Men möjligen kan också vreden få ha kvar sin plats. I sin recension av Liedmans och Johanssons bok menade idéhistorikern Isabelle Ståhl (SvD 12/9 2018) att man borde ”återta” vreden. Jämfört med den förlamande ångesten är ju vreden en aktiverande känsla. Just klimatvrede har också lanserats som begrepp, bland annat av tidskriften 10-tal. Kurbjuweit menade att den ilska han såg i Tyskland var egoistisk och stod i motsats till samhällsansvar – men måste det vara så? För att ansvaret för planeten ska öka kanske det först krävs mer helig vrede över hur länge den har fått förstöras.

ANNONS
comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS