Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Bengt Ohlsson besitter fingertoppskänslan för relationshelvetets topografi

Bok

roman
Bengt Ohlsson
Drick värmen ur min hand
Albert Bonniers förlag

Bengt Ohlson skriver inte om parliv som ett litet företag, helt styrt av det praktiska. Istället håller han fram kärleksdrömmen i sin mest begripliga form, skriver Malin Lindroth.

Författare, dramatiker, DN-krönikör. När Bengt Ohlsson presenteras på fliken till sin  nya roman Drick värmen ur min hand är alla titlarna på plats- förutom en. Vad hände med hjärtespaltskribenten? Inte är jag den enda som läser Fråga Bengt i Amelia?


Att skriva krönikor kräver blickskärpa. Men jag vågar påstå att en rådgivningsspalt, som skrivs utanför kulturvärldens radar, under obruten ögonkontakt med läsaren, ställer väl så höga krav på inkännande klarspråk och här är Bengt Ohlsson fenomenal, kanske den enda riktiga ”agony aunt” vi har i Sverige. I den nya romanen tycker jag mig höra samma ton som i åratal har fått mig att sträckläsa Fråga Bengt-spalterna hos frisören.

Fingertoppskänslan för relationshelvetets topografi. Den uppriktiga önskan att gå till botten med vardagens skav och maktspel. Allt detta är väldigt väl förvaltat i Drick värmen ur min hand.  


I centrum för berättelsen står Martin, en stukad man i yngre medelåldern. Som socialarbetare på sexköparsektionen är Martin en kraft att räkna med.  Väl hemma på Södermalm tillsammans med sambon Ellen och tonårsdottern Maja är luften tjock av otillfredsställda behov. För länge sedan var Martin på väg att bli dramatiker. Nu sliter han med att upprätthålla parlivets ritualer i en krets av likasinnade; skålar på premiärer och förbannar vännernas heminredning i tysthet.


Anslaget kan verka väl igenkännbart. Är vi där nu igen, hos det frustrerade innerstadsparet med sitt kulturella kapital och stendöda äktenskap? Nej, det dröjer inte länge förrän berättelsen gör en U-sväng. Allt verkar upplagt för en otrohetsaffär med en yngre polis på jobbet. Men när en av Martins klienter hoppar framför ett tunnelbanetåg och hamnar på sjukhus glider känslorna för Zerya lite i bakgrunden. Istället blir det Rulle, klientens hund, som flyttar in. I möte med hundens villkorslösa kärlek händer något med Martin. Plötsligt övermannas han av en ny sorts kärlek. Snart är han redo att offra allt för hunden. 

Att tvärt skifta fokus från parrelation till hundrelation är ett lyckat grepp. Bengt Ohlsson försitter sällan chansen att slänga iväg en giftpil till en positionsbevakande pseudomedveten medelklass. Med Rulle tätt intill blir ironin mer förtvivlad än spydig. Efterhand kommer Martins fantasi om att skilja sig och leva ensam med hunden i förorten att framstå som rena drömtillvaron.

Romanen rymmer oförglömliga vardagsscener och ett slut som är så hjärtslitande att jag bara vill yla. Ibland undrar jag över mina reaktioner. Varför känner jag mig så sorgsen för minsta lilla, som när Ellen sjasar ned Rulle från sängen? Kanske för att Bengt Ohlsson gör vad författare av nutida relationsromaner väldigt sällan gör. Han skriver inte om parliv som ett litet företag, helt styrt av det praktiska så som arbetsfördelning i hemmet. Istället håller han fram kärleksdrömmen i sin mest begripliga form; som en längtan efter att vila i någons totala uppmärksamhet.
Läsare av Fråga Bengt kommer inte att bli besvikna.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.