Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Karl Ove Knausgård skriver i romanen "Min kamp 2" om sin skepsis mot fenomenet "blodsockerfall" och medföljande dåligt humör. Bild: Henric Lindsten

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Žižeks korvätande frigör mig från Knausgård

GP:s kulturchef Björn Werner skriver om videon som får Karl Ove Knausgårds tankar om att blodsockerfall inte skulle finnas på fall.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Det finns egentligen bara två riktigt problematiska saker med Karl Ove Knausgårds ljuvliga ”Min kamp”-svit. Dels den sanslöst utmattande djupläsningen av Paul Celans ”Trångföring” i den avslutande "Min kamp 6". Dels ett enda stycke i "Min kamp 2".

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Den tidigare har jag, av naturliga skäl, totalt glömt bort. Men det senare har etsat sig fast. Knausgård förnekar nämligen helt sonika att blodsockerfall och de tillhörande humörsvängningarna skulle finnas. Att det bara är en svensk myt:

”Enligt Geir berodde fenomenet, som var utbrett och omskrivet, på att alla svenskar hade gått på dagis och att de där fick så kallade mellanmål på eftermiddagen. […] Det var tydligt att jag hade mycket att lära när det gällde det mänskliga sinnets känslighet. Eller var det kanske det svenska sinnet? Det kvinnliga sinnet? Den kulturella medelklassens sinne?”

Som detta plågat mig. Varje gång jag slinker in på Pressbyrån för en stödkorv innan operan eller bion, ett restaurangbesök dominerat av mellanrätter eller ja, helt enkelt för att överhuvudtaget kunna bete mig rimligt de närmsta timmarna ekar passagen i huvudet. Knausgård, den hyllade auktoriteten över 00-talets mänskliga varande vägrar dra ett biologisk bindestreck mellan mig, min hunger och mitt humör. Skulle min snabba korv bara vara en förvuxen napp för att hindra mig från att gråta?

Fler verkar ha delat min oro. För i dagarna briserade på Twitter en förlösande video på den slovenska filosofen Slavoj Žižek när han med frisk vigör slukar inte bara en utan två korvar, en i varsin hand, gåendes. Vän av ordning kanske invänder att det helt enkelt bara ser kul ut. Men om det är något både Knausgård och Žižek vet så är det att inget är så lätt. Det jag och många med mig ser är en frände. Och, om inte ett slutgiltigt bevis så åtminstone ett tydligt tecken på att småmatens stöd i vardagen inte bara är ett isolerat, svenskt fenomen utan något djupt, djupt mänskligt.