Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

1/4

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Övertygande och genuint på Läckö

Årets operaföreställning på Läckö slott, Rossinis En turk i Italien, är ytterst övertygande, menar Magnus Haglund. Här tas allt det dråpliga och ombytliga fram, och det fantastiska ensemblearbetet får det karnevaliska i Rossinis musik att skimra. Man har inte tråkigt en sekund.

Man kan undra varför komisk italiensk opera från början av 1800-talet passar så väl och klingar så bra när den framförs inne på borggården i Läckö slott. Men detta har varit ett av de bärande inslagen i den operaverksamhet som sedan 20 år tillbaka äger rum sommartid i det lilla 1600-talsslottet vid Vänerns strand, strax utanför Lidköping. De lätta orkesterklangerna och de snabba sångrytmerna får en säregen resonans och ett speciellt skimmer när de ljuder mellan slottsväggarna, ofta ackompanjerade av svalornas flykt mellan takåsarna, med en strävan uppåt mot den öppna himlen.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Ibland händer det också att fåglarna tycks sjunga med i musiken. Det sker till exempel under ouvertyren till årets föreställning, Giacchino Rossinis mästerverk En turk i Italien, där det ljuvliga hornsolot får en parallellmelodi av svalorna som kvittrar helt i fas med rytmen. Ja, det är ett förunderligt ögonblick.

Genuin och överrumplande

Detta är fjärde gången Läckö sätter upp Rossini. Förutom Den tjuvaktiga skatan, Italienskan i Alger och Äkta kärlek sökes har man tidigare spelat även Donizettis Don Pasquale och ett flertal Mozartoperor. Förtrogenheten med den italienska repertoaren har verkligen sin betydelse. Den har skapat en påtaglig lätthet i spelstilen som lyfter inte minst det förnämliga orkesterspelet under Simon Phipps ledning och årets föreställning är inget undantag. Det har blivit en av ensemblens allra starkaste uppsättningar och en genuint underhållande föreställning, lika överrumplande som skarp i detaljerna. 

Via den träffsäkra komiska tonen uppstår en fascinerande spegelverkan med den tidigare uppsättningen av Italienskan i Alger från 2009. Nu liksom då medverkar basbarytonen Markus Schwartz i en av de bärande rollerna och hans förmåga att fånga det dråpliga och blixtsnabbt föränderliga, själva den frenetiska energin i Rossinis ordmassor och vindlande melodier, fungerar som ett dramaturgiskt nav och skapar ett speciellt fokus. Hans uppenbarelse i illgrön kostym, röd kubb och röda skor, i rollen som den löjlige Geronio, är därtill ett otvetydigt blickfång som ögonen dras till gång på gång. 

Fantastiska kostymer

Lehna Edwall Velanders kostymer är rakt igenom fantastiska, men når en komisk höjdpunkt i den hejdlösa maskeradbalsscenen i andra akten där alla uppträder som varandra. Här är skådespelarna iklädda uppförstorade och uppblåsbara djurdräkter och det blir verkligen karneval av det hela, med idel förväxlingar och förvirringar. 

Regissören Lars Bethke har hittat ingångar i dramat som förstärker icke-realismen, spelet i spelet, inte minst genom betoningarna av poetens roll. Det är raffinerat och precist, mitt i allt det överdrivna, och barytonen Carl Ackerfeldt är mycket bra som den spattige författaren som kommenterar skeendet och för in ständigt nya moment i spelet. Det växer, det växlar om, det bygger upp och bryter ner, om vartannat. Man har inte tråkigt en sekund. 

Silly walk-opera

Förutom att Lars Bethke tycks ha låtit hela ensemblen gå specialkurser på John Cleese institut för konstig gång, finns det en imponerande samklang mellan skådespeleriet och det som sker i musiken. Ja, detta är en uppsättning som tar fasta på Rossinis alkemistiska förhållande till det som är melodi och rörelse. Bethke har en bakgrund som koreograf och skådespelare, och här använder han sig på ett självklart vis av kroppens mimik och positioner i rummet som ett sätt förstå musiken. Det är just i det snabba och ombytliga, i det absurda och intima, som föreställningen hittar sin ton. 

Koloratursopranen Teresia Bokor gestaltar rollen som Fiorilla med en övertygande precision, men det som ger glöd åt tolkningen är kontrasterna mellan det utåtriktade och de lågmälda passagerna, själva växlingarna från yttre till inre. Även basen Nils Gustén, mezzon Annie Fredriksson och tenoren Wiktor Sundqvist gör starka insatser som Selim, Zaida och Narciso. Men den stora behållningen är inte de individuella prestationerna utan ensemblearbetet, det kollektiva lyssnandet, skapandet i varje ögonblick. Det är så det blir äkta Rossini.

 

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.